I år tänds det ingen brasa på valborg


Vetlanda Kommun skriver.

På grund av eldningsförbudet och torkan som råder så ställer vi in Valborgsmässofirandet vid Kvarndammen.
– Vi tänker på säkerheten i första hand, säger Mats Källqvist, fritidskonsulent på kultur- och fritidsförvaltningen.

Läs mer här: https://bit.ly/2V2kLAH

Livslögner är inget för mig.


Jag har aldrig riktigt förstått mig på varför och hur det kommer sig att en del människor blir bittra, inte förrän jag själv dukade under för det vill säga. Vilket jag på ett sätt ser som ett personligt nederlag, och inte som vore det en vinst.

För så här är och ligger det till. Berätta gärna för mig om vad det är du har gått i genom i livet och som fått dig till att bli besegrad av bitterhet, men då vill jag att du lyssnar på vad jag också har att säga i så fall, om min livsberättelse. Inte för att jag tycker att man ska ställa den ena saken, den enes livsberättelse mot någon annans, och göra olika slags jämförelser om vem som har haft det som mest och värst tuffast i livet. Var och ens resa genom livet är ändå unik och som man bör ha respekt för.

Men samtidigt tror jag det kan vara som så också att, när och så fort man erkänner för sig själv att man har åkt dit och inte kategoriskt förnekar eller ensidigt försöker hålla det borta från sig själv, men som i själva verket är det ingen annan än en själv man lurar och bedrar när man inbillar sig att något är bättre än vad det i själva verket är när man beter sig på det viset.

Och liksom när man hela tiden har vinden emot sig, vars vind aldrig vänder åt andra hållet och allting plötsligt känns så mycket lättare, så kanske det ändå trots allt är, för genom man att tar första steget och erkänner för sig själv, i första hand, då har man åtminstone kommit en bit på väg.

Men vem har sagt att det skulle va enkelt?

Den dagen kommer ingen undan.


Det finns inget som är så definitivt som döden när livet tar slut. och just för att när det händer där ingen av oss kommer undan så finns det ingen återvändo längre. Men vem vill ägna minsta tanke på att när vi lever som kommer det en dag när allt tar slut? Och kanske är det just därför som det är så tabubelagt att tala om detta men som vi vet att alla för eller senare kommer att drabbas av?

För en tid sen fick jag veta att en gammal kompis till mig och som jag hängde ihop med när vi var unga och tyckte livet var en lek hade dött, men även fast vi inte hade så mycket kontakt med varann på senare år så var det ändå nåt som högg inom mig när jag fick det beskedet. Faktum är att av alla de som jag umgicks med och som så att säga tillhörde den inre kretsen bland mina forna kompisar så är det inte många som likt mig själv som idag finns kvar i livet.

När som senast det nu hände så blev det också påminnelse om, vad var det du, vi gjorde av våra liv? Men samtidigt är det påminnelse, väldigt skarp och tydlig sådan som säger. Hur dum får man lov att bli egentligen? För vem trodde innerst inne att om man fortsatte att dra i sig ett pack cigg om dan, om man höll sig till måttligt drickande av alkoholhaltiga drycker, eller andra sorts laster som bryter ner kroppen både utvärtes men även, och kanske mest där det inte syns, på insidan, att det inte skulle få konsekvenser för oss på ett eller annat sätt?

Det finns något som kallas för. Bucket list. Vilket är en lista som handlar om vad det är man vill se och göra innan man dör. Och jag tror så här utan att för den skulle spela ut saker och ting mot varandra, vem orkar förresten med ett liv där man hela tiden ska ha koll på alltings tillvaro och kämpa nån slags kapplöpning mot sig själv för att hela tiden försöka maximera vad det är man håller på med? Är det inte just därför som man nu för tiden hör talas om att det är så många som känner sig utbrända till både kropp och själ? Det gäller ju att hänga med i tiden, speciellt när alla har så bråttom och inte ligger i fas med sin egen tid, och inte andras heller för den delen.

Kanske och just därför är det så viktigt att då och stanna upp mitt i livet, reflektera över vad det är vi faktiskt vill göra i livet, och självrannsakade fråga oss vad som är viktigt, vad som i egentlig mening betyder nåt och vad som står i bjärt kontrast till det.

Och under tiden fortsätter vi att knyta näven i byxfickan.


För drygt 2 år sen blev vi så illa tvingade till att ställa av vår bil, inte på grund av kostnaderna det innebar med att fylla upp tanken på den i första hand, utan av en helt annan anledning. Och om vi inte hade tagit det beslutet då, så hade vi gjort det nu.

Men det jag inte begriper mig på är att, trots att bensinpriset hela tiden når nya rekordhöjder, så finns det ingen, med få undantag som reagerar mot det. Hur är det möjligt?

Det närmaste jag kan finna för att försöka hitta nån förklaring till varför folk idag är så passiva och inte som förr där när man gick ut på gator och torg och öppet visade sitt missnöje mot det politiska etablissemanget, är att att idag tycks det som man tror, åtminstone inbillar man sig att det räcker med vad som skrivs på social media och vad som där delas av olika slags missnöjesyttringar för att det skulle tänkas väcka nån slags opinion. Precis som att en grupp som nån har startat på Facebook skulle va nåt slags verktyg till att få de som styr och ställer i vårt samhälle att tänka om i ett visst avseende.

Hur dum får man lov att bli innan man själv har kommit till insikt gällande sin egen klarsyn om vad det är som pågår är frågan?

Så varför är det då så få som bryr sig och som inte nöjer sig mer än att endast knyta näven i byxfickan? Och hur var det möjligt att ett folk som en gång i tiden var ett av de mest fruktade folkslagen i Europa, ett krigarfolk, har förvandlats till det vi är idag? En nation av mesar.

Och orden i den svenska nationalsången: Du tronar på minnen från fornstora dar, ger oss bara en stund känsla av nostalgi och en kort glimt av historien om hur det en gång var, men som i själva verket har och är det inte relaterat ett dugg med verkligheten att göra.

Om jag fick leva om mitt liv.


Men i vilket fall som helst är det för sent att tänka sig på en karriär som skådespelare nu, dessutom är jag för gammal för att det ska va realistiskt att ens tänka tanken jag nu skulle slå in på den banan.

Jag lånade en bok när vi var inne en kort vända på biblioteket för ett tag sen. Boken heter, dansa för oss, av, Michael Nyqvist. Det är en sån där bok som det är svårt att lägga ifrån sig när man väl har börjat att läsa den. De första 70 sidorna gick av bara farten, en minst sagt fängslande text av en av de främsta skådespelarna som nånsin har beträtt en teaterscen i det här landet.

En kul anekdot från boken är när han har fått en avi på ett rätt ansenligt belopp på hela 25 000:- Det var bara det att när han befinner sig på plats  för att ta ut pengarna, som han för övrigt knappt själv visste var dom kom ifrån, då upptäcker att det på avin står K. Nyqvist, vilket var en man som bodde i samma trappuppgång där han själv bodde. Rätt snöpligt, men ärlig som han var gick ha sen och la ner den till rätt innehavare. Han blev säkert glad.

Han var en fantastisk skådespelare med ett mycket brett register. Dessvärre gick han bort i allt för tidig ålder.

Och förresten, varför hälla av spagettin i ett durkslag när det finns diskho? Signerat M. Nyqvist