Katastrofen i Paris!

Man vill inte tro det är sant det ofattbara vad som ikväll har drabbat Paris. Bilderna som flimmrar förbi där Notre-Dame står i lågor. Säker på att en hel värld gråter med fransmännen ikväll, och ett bra tag framöver.

Annonser

Jag minns från det kriget som det var igår.

Bilden kan innehålla: 4 personer, personer som står

Hon heter Kim Phuc. Och bilden som kablades ut världen över när hon svårt hade brännskadats av napalm, det glömmer jag aldrig. Hon var bara 9 år när hennes liv så drastiskt kom att förvandlas under den era som Vietnam-kriget på gick.

På frågan hur hon idag och vars fredsbudskap hon förmedlat världen över de senaste 20 åren, svarar hon.

 Att vi inte kan förändra det förflutna, men att vi med kärlek kan göra framtiden bättre. Jag vill att människor genom min historia ska få höra hur fruktansvärt krig är, men också hur vacker världen kan vara. Och om alla skulle leva med kärlek, hopp och förlåtelse, skulle vi inte behöva några krig. Eller hur?

Vart är Sverige på väg?

Om det fanns en enda person som bortom allt rimligt tvivel kunde tala om för oss vart Sverige är på väg utan för den skull låta som en dyster domedagspredikant i sin förutsägelse så skulle den personen på intet sätt utmärka sig för att vara unik och framstå som en person som alla lyssnade till. Experter och domedagsprofeter som ständigt varnar oss för den farsoten efter den andra finns det idag så gott om, så där behövs det ingen ljus och lykta för att hitta dom.

Men när det kommer till de som man hade förväntat sig från att de i tider, med mycket social oro, arbetslöshet som stiger, om psykisk ohälsa som bara tycks bli värre och värre, att kyrkan då hade tagit ett kliv fram och på olika sätt visat att man fanns och har ett budskap som är till för hela människan. Nej, då väljer man i stället att bli mer introvert än någonsin och så stänger man sig inne i sina katedraler och sina bubblor, debatterar hur eniga man kan bli trots alla uppenbara meningsskiljaktigheter som finns och som är utmärkande just för att man kallar sig som man gör i sitt respektive samfund.

När SÄPO gick ut med uppgifterna om att det stryker omkring, inte hundratals, utan tusentals radikala islamister i vårt land, en ökning där man från SÄPO:s sida tycks ha tagits på sängen, så lät inte reaktionerna vänta på sig på sociala nätverk. Reaktionerna har varit blandade, men nog har det märkts en underton, och inte bara en underton av rädsla hos en del vad som nu kommer att hända.

Det som dock talat för att vi inte kommer att få se liknande terrorattentat som på senare tid har utspelat sig England, är att I Sverige har man gjort vårt till land som vore det en fristad för inte minst återvändande IS-terrorister, där erbjudanden om allt tänkbart socialt stöd  till att man anser hur de  skall återanpassas till ett civiliserat samhälle med stöd av både bostad och arbete. Men de kommuner som har agerat på ett sådant sätt, vilket är svårt, ja nästintill omöjligt för att övertaget kunna greppa det med ens förstånd, men det bevisar inte bara hur infantilt naiva somliga är satta till att fatta avgörande beslut för en viss människa framtid. Kanske är det som så att i ankdammen som Sverige är så har man förstånd nog till att vare sig begripa eller förstå vad det är som händer i vår värld idag, vi har ju trots allt inte vara direkt inblandade i krig på drygt 200 år.

Nånstans måste det ändå finnas nån förklaring till vad det faktum vår naivitet beror på i det här landet. Om det nu går att härleda till det vill säga.