Det är alltid fullblodsegoisterna det är mest synd om.

För bara en liten stund sen såg jag ett inslag i Tv 4:s program. Efter Fem, där några experter, plus några till andra pratade om psykisk ohälsa och vad det i sin tur kan leda till om det inte i tid bromsas upp, och att den person som mår skit får all tänkbar hjälp och stöttning för att ta sig levande vidare i genom livet, innan det är för sent.

Och som de var inne på, vilket var föga förvånade, så när det gäller och kommer till särskilt unga killar som mår så psykisk illa att man till och med överväger att ta livet av sig för att man mår så kasst, så är det inget man som ung man talar öppet om i vida kretsar, i stället håller man allt kvar inom sig själv, för man vill ju inte att nån skall känna till hur illa man egentligen mår. Och så fortsätter det, ända fram tills den dag då allt rämnar och faller isär.

Och så var det då detta med omgivningens reaktioner, om hur och på vad sätt de hanterar och går till väga för att gå till mötes en människa behov att både bli sedd, hörd, utan att det för den skull inte nödvändigtsvis betyder att man är helt tydlig och uppriktig med de signaler som sänts ut. I fråga om det så tragiska fallet som inträffade när Avicci tog livet av sig, så vet vi idagh att han gjorde sitt yttersta för att få dem att förstå, detta för att han skulle få rätt förståelse och mottagande från omvärlden för hur illa han mådde. Men som vi också vet, var det ingen som lyssnade eller minsta grand brydde sig om hur illa ställlt det faktiskt var med honom.

Själva har vi i vår familj konfronterats med vad det innebär när en nära anhörig har tagit livet av sig. Det trauma som det därför innebär och medföljer att gå i genom något så här svårt och ofattbart, det är för det första och främst ingen som kan förstå hela vidden av det, om man inte själv har blivit drabbad av den här typen av tragedier på nära håll vill säga.

Men, så var det då detta med omgivningens reaktioner, på vad sätt de likt räddningstjänsten agerar och rycker ut som nånting stod i brand.

Men den krassa sanningen är att, det gör dom inte. Faktum är att människan är en riktigt ynklig varelse när det kommer till att när det på allvar ställs på prov om man är en god medmänniska eller ej. De flesta flyr, som de var skrämda djur, bort från det man inte vill se och som man inte vill ha att göra med.

Kanske hade Aviccii fortfarande levt om man hade funnits kvar i livet, men det vet vi inte, det är en hypotetisk fråga. Men frågan är om inte just den frågan i själva verket är meningslös?

Annonser

4 reaktioner till “Det är alltid fullblodsegoisterna det är mest synd om.

  1. Det är konstigt, för faktum är att när det verkligen gäller så krävs det inte så mycket av en annan människas tid, allt räcker genom att man visar att man finns till. Många som inte har fattat det.

    Gillad av 1 person

  2. Ja, det är synd att inte fler finns där när man mår dåligt eller går igenom svåra situationer i livet. Jag var på en föreläsning nyligen som hölls av Suicide Zero och det viktigaste man kunde göra var just att våga fråga! Våga fråga hur någon mår egentligen, stanna upp och visa att man finns där. Det är så lite som krävs, men det kan få en enorm betydelse! Jag har också en släkting som begått självmord. Det sätter sina spår… De senaste åren har jag själv varit nere på botten och tänkt tanken att alla skulle få det bättre utan mig. Men idag är jag glad att jag lever och försöker verkligen visa att jag finns där för mina medmänniskor. ❤️

    Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s