Livslögner är inget för mig.

Jag har aldrig riktigt förstått mig på varför och hur det kommer sig att en del människor blir bittra, inte förrän jag själv dukade under för det vill säga. Vilket jag på ett sätt ser som ett personligt nederlag, och inte som vore det en vinst.

För så här är och ligger det till. Berätta gärna för mig om vad det är du har gått i genom i livet och som fått dig till att bli besegrad av bitterhet, men då vill jag att du lyssnar på vad jag också har att säga i så fall, om min livsberättelse. Inte för att jag tycker att man ska ställa den ena saken, den enes livsberättelse mot någon annans, och göra olika slags jämförelser om vem som har haft det som mest och värst tuffast i livet. Var och ens resa genom livet är ändå unik och som man bör ha respekt för.

Men samtidigt tror jag det kan vara som så också att, när och så fort man erkänner för sig själv att man har åkt dit och inte kategoriskt förnekar eller ensidigt försöker hålla det borta från sig själv, men som i själva verket är det ingen annan än en själv man lurar och bedrar när man inbillar sig att något är bättre än vad det i själva verket är när man beter sig på det viset.

Och liksom när man hela tiden har vinden emot sig, vars vind aldrig vänder åt andra hållet och allting plötsligt känns så mycket lättare, så kanske det ändå trots allt är, för genom man att tar första steget och erkänner för sig själv, i första hand, då har man åtminstone kommit en bit på väg.

Men vem har sagt att det skulle va enkelt?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s