I sanna vänners lag kan man alltid va sig själv.


Eller kan man alltid det?

Även fast jag har, om jag får lov att säga det själv, högt i tak, när det gäller meningsutbyten man har med andra människor när man råkar hamna i en viss situation om allt det som man inte är överens om till punkt och pricka, eller om det är tvärtom., om som diskuteras.  Och om det i ett visst stycke har visat sig att jag har haft fel, och det har ju hänt det också, då är jag inte den som till varje pris håller på min rätt och inte ger vika enbart för sakens skull så att säga. Hur dumdristig och stolt som helst får man ändå inte va. Jag är också medveten om att jag själv inte alltid har betett mig på korrekt sätt när det gäller det här, och det är inget jag tycker om hos mig själv.

För inte så länge sen hade vi en diskussion min fru och jag om några av de personer vi känner, och om de som vi gärna bjuder hem till oss. Och de som vi känner ger oss nått i bägge riktingar av ett positivt meningsutbyte och som man har kul och trevligt tillsammans med, det kan man leva med ett bra tag framöver med att ha andats in den typen av livsluft, och som ger förnyad energi för de dagar som ligger framför.

Men som vi också har lagt märke till under årens lopp, vilket är en både smärtsam erfarenhet och som kostar på när man har just med människor att göra, så är det när de som man tidigare har umgåtts med, av nån anledning så har de efter ett tag dragit sig tillbaka och undan från vidare kontakt och umgänge med oss. Och sen har man inte sett skymten av de igen. Och när man inte ens har fått nån förklaring till vad och varför det blev på det viset, då är det lätt hänt att man vänder både in och ut på sig själv till att försöka komma underfund med vad som har hänt och vad som var anledningen till det. Detta dock i de flesta fall helt utan resultat, och som man inte kommer nån vart med.

Det här är en tråd jag kommer att spinna vidare i kommande inlägg här framöver. Så håll ögonen öppna.

 

Idag fyller hon år.


Idag är det på dagen ett av mina största livsögonblick då det hände. Den 20 maj 1984 föddes mitt första barn till den här världen, och som vi gav namnet Anna-Caroline. En milstolpe i mitt liv. Uppskattar att när den bilden togs på henne när vi en dag var i Hallunda centrum och shoppade, var hon ca ett halvår. Ett annat fint minne jag har från strax efter det att hon hade fötts, var de ord som en barnmorska sa till mig. I samma minut hon föddes spelade dom: När lillan kom till jorden på radion ,sa hon. Oförglömligt minne. Att hon ser så flammig ut i ansiktet på bild, beror på att vi så ofta pussade vår lilla Anna på kinden.  Stort och hjärtligt Grattis min älskade dotter på din födelsedag! bild 115b

Vår tids ideologi och samhällets förfall.


Det är, utan att jag för den skulle behöver använda mig av allt för starkt valda ord och överdrifter, en svår tid att leva i som människa, på många sätt. Och jag tror inte det kommer att bli mycket lättare, liksom man fick en kort tids andningspaus, under de år som ligger framför. Tvärtom.

De värderingar som en gång i tiden byggde upp vårt land, format utifrån inte en sekulär världsbild utan som hade sina rötter och grund utifrån en kristen tros livsåskådning, och som i sin tur bygger på vad som står skrivet i den bok vi alla känner igen som kallas Bibeln, det är något vi alltmer tydligare ser tecken på som vore det nån slags nedmontering av allt det som en gång i tiden hade byggts upp i vårt land. Vilket för övrigt den hela västerländska kulturen har påverkats och genomsyrats av i tidigare generationer tillbaka.

Kristendomens framväxt hjälpte vårt land att bygga ut ett nytt rättsväsende och de nya lagarna om människors lika värde, rättvisa, att vi ska ta hand om svaga och utsatta byggde på Bibelns budskap. – Tommy Dahlman-

Och det här behöver man inte vara så klisk för att förstå sig på, och till att göra sig själv rättvisa vad det handlar om, material av både böcker som har skrivits, plus mycket övrig information, det finns så det räcker för den som mer vill sätta sig in i det här för att på så vis öka på sin kunskap.

Det är inte undra på att man har svårt för att orientera sig på rätt sätt över vad som idag händer och pågår i dagens samhälle. Man känner knappt igen sig längre, det är mycket som på många sätt har blivit så mycket annorlunda mot hur det var och såg ut när man själv växte upp. Därmed inte sagt att allt var bättre förr. Det var det inte.

Lars Adaktusson skriver bra och väl initierat i ämnet

Kristendomen har haft avgörande inflytande över det västerländska samhälle som vi i dag är en del av, samtidigt lever vi i ett land och på en kontinent där alltfler kyrkor får karaktären av museer. Slutsatserna vi drar av detta är avgörande för hur dagens politiska utmaningar ska hanteras, men också för vad svenska värderingar kommer att innebära i framtiden.

Därför och det vi idag ser hända och utspela sig i dagens samhälle där kristendomen och kristen tro inte bara ignoreras i vårt allt mer sekulariserad samhället, där gamla råmärken har fått flytta och maka på sig för den senaste tidens idé och tankeströmningar som gjort sig till känna genom vår tids nya ideologi: Postmodernismen. En del vill till och med ha det till att det, det nutidsmänniskan har gjort är att man har bytt ut en religion, och i stället har man ersatt med vad som tidigare var med en helt annan ny religion. För som det är, när man byter åt nånting, i fråga om egentligen vad som helst, då måste man i nästa moment ersätta det med något helt annat. Och det är just där som den postmodernistiska revolutionen och dess tankeströmningar kommer in i bilden.

Därför är det på inget sätt nån överdrift att kalla just postmodernismen för vår tids, kanske till och med största religion. För det inflyande som har gjort sig gällande genom  den propaganda det har och fått spridning genom på senare år, det är det ingen som kommer undan ifrån. Alla är vi på ett eller annat sätt påverkade av detta budskap.

 

 

 

Jag tror, men visst händer det att jag tvivlar.


När jag i slutet av 70-talet blev fri från drogmissbruk och det liv som följde med det, vilket inte var så vidare hälsosamt, vare sig psykiskt, eller det som i övrigt då bröt ner mig, då trodde jag ett tag att jag inte skulle bli en dag äldre än 20 år. Kort  sagt befann jag mig då inne i en så negativ livsspiral, att vid nått tillfälle övervägde jag till och med att ta livet av mig. Vid nått tillfälle minns jag till och med att jag blev hindrad i sista sekund av nån som hade upptäckt vad det var för planer jag då höll på att sätta i verket.

Men så kom då vändpunkten då allt vände och mitt liv fick en både ny och en helt annan inrikting på mot det liv jag tidigare hade levt. Jag blev en kristen.

Men om nu nån trodde att helt plötsligt i och med min omvändelse att livet blev så mycket enklare och mer okomplicerat för att jag hade kommit till tro, då misstar man sig fullständigt vad det här handlar om.

För så här är det, och så här ligger det till. Det finns inget som är självklart med tron bara för att den finns och för att man en gång har kommit till tro. Det är som man brukar säga. En bil är inte per automatik en bil bara för att den står inne i ett garage. Gillar den metaforen.

Och därför gör jag ingen hemlighet av att jag ibland tvivlar. Jag tycker det är och ligger betydligt mer närmare sanningen om man inte kan va så ärlig, både emot sig själv och andra, och inte minst till Gud, om man inte erkänner att, för det första så har jag inte svaret på allt som rör de stora livsfrågorna. Dessutom kan jag väldigt lite om teologi. Jag är nämligen inte skolad på det sättet.

Jag skulle ljuga om jag inte var helt uppriktig och sanningsenlig med det.

Själv har jag ofta brottats hit och dit med tankar som far fram och tillbaka, hit och dit, och som gör att man känna sig inte så lite förvirrad över när man inte får ihop sambandet mellan sanning och konsekvens.

Och när man varken ser eller förstår sig på logiken i allt det som hänger samman med tron, och repet brister och går sönder, då finns det trots allt en sak jag har lärt mig och kommit underfund med. Och det är att, då får man börja om på ruta 1 igen. Och just nu känns det som att det är där jag befinner mig i livet.