De säger man skall vänta på Gud. Men…


För att man ska få en klar och rätt förståelse för allt det som händer och som inte händer i våra liv, så tror jag att själva utgångspunkten och kärnan för det är att man accepterar livet för vad det är, och inte gör sig några som helst falska illusioner om att det skulle handla om något helt annat som övergår vårt förstånd. För som när det gäller allt det som man ändå inte kan rå på, oavsett om det handlar vad det är för slags väder, vem kan påverkar det till att det jämt och ständigt skulle va till ens fördel? Eller till där det handlar om helt andra saker som har direkt inverkan på ens liv, så är vi kort sagt väldigt små vi människor när det kommer till att försöka begripa oss på allt det vi inte förstår om tillvaron och meningen med livet.

Inom kristen termologi finns det ett uttryck, ordstäv kanske man kalla det för, som är vanligt förekommande när det händer saker och ting som gör att livet går sönder för oss.

Det kallas för: Vänta på Gud, eller som det även kan uttydas att, man skall bida sin tid, som det så fromt heter i en del kretsar. Det vill säga under den tid när ingenting händer och man rådlös slår ut med händerna över att man inte fattar och begriper nånting över vad som har hänt, det är då man enligt de som mer förstår sig på vad det handlar om varats olidlighet, skall inta en position av där man i stillhet och förtröstan litar på Gud. Och  i sinom tid kommer han då att gripa in i ens liv. Han kommer ju aldrig försent, menar man på.

Men då till frågan som vad som verkligen är sant och som i själva fallet inte bygger på en massa märkliga,  konstiga idéer som människan vill lyfta fram för att på sitt sätt konstruera och hitta på alla slags förklaringar, som om det skulle va till nån slags hjälp och stöd för den som har hamnat, så att säga mitt upp i stormens öga.

Och kanske är det just därför, åtminstone är det en av anledningar till att så många uppfattar kristna som att , för det första och som man menar på,  så har det inget budskap att komma med som är relevant för hur ens egen livssituation ser ut och som fungerar att applicera på där man själv befinner sig i livet. Och i och med de rökridåer kyrkan många gånger har lagt ut, så har man som en konsekvens av det förlorat all sin trovärdighet.

De säger man skall vänta på Gud, mem det är ingen som har sagt hur lång den tidens väntan är. Och det är det ingen som vet nånting om.

 

Från en generation till en annan generation.


Det är lustigt det där med de lekar som man roade sig med tillsammans med andra barn och en del vuxna när man själv var en liten grabb, de lekarna fungerar precis lika bra nu som de gjorde då.

Igår var vi och hälsade på hos min dotter, hennes sambo och deras två barn en stund. Och det dröjde inte lång stund efter det att vi hade fått i oss en bit mat och kaffe på det, där vi efter en stund gick ut på deras tomt där de bor för att gå över till en del lekar. Och när det gäller de lekar som vi gärna brukar leka tillsammans med när vi ses, så tror jag att leken: Du kan inte ta mig, är mest populär bland de små.

Snacka om lekar över generationsgränserna.

Och här inser man snart sina begränsningar mot det stenhårda tempo de drar upp. För att för det första så är de ruggigt snabba redan i starten, och det försprång som sen ligger på ungefär 10-15 meter, innan man själv har fått upp farten, det är i det närmaste omöjligt att ta igen sen, man får försöka köra med list i stället.