Även när jag faller så ska jag resa mig upp igen.

När jag för några veckor sen var ute på min träningsvecka, så hände det igen som hände när jag tidigare i våras precis hade kommit igång med att få upp flåset. Jag stukade foten. Och trots att det nu gått mellan 3-4 veckor sen, så håller foten fortfarande inte för att jag ska kunna springa.

Och på nått sätt känns det som allt det som har hängt efter mig som en ständig följeslagare sen botten med full kraft gick ur 2011, att för varje gång jag försökt att resa mig upp och ta nya tag för vidare transport genom livet, så hinner jag knappt hämta andan förrän det är dags igen.

Ibland har jag undrat om det ligger och finns nån slags uttalad förbannelse över mitt liv som jag aldrig kommer undan, och som ständigt vill påminna en om vilken loser man är. Det är ingen idé att du reser dig upp mannen, för under det svarta moln du föddes till att va, det är din ödesbestämmelse. Så varför då försöka kämpa och streta emot och inte en gång för alla erkänna sig fullständigt besegrad? Alternativet skulle alltså va att man på en gång lägger sig ner och dör?

Men är det då det jag vill med mitt liv? Ingen människa vet hur lång eller hur kort ens tid är på den jorden till det liv man här har att förvalta, det är något vi ständigt blir påminda om hur skört livet är när döden är och blir ett slutgiltigt och definitivt faktum.

Och fram till den dagen siktar jag på att, oavsett hur många jag blir nerslagen, så ska jag resa mig upp igen.

Annonser

En reaktion till “Även när jag faller så ska jag resa mig upp igen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s