Dagen när jag tappade fotfästet.

Här kommer nu uppföljningen om det jag skrev igår om min hälsa.

För 5 år sen, efter det att jag drabbats av flertal personliga nederlag och motgångar i mitt liv under en hel rad av år, och som aldrig tycktes ta slut, så blev summan av allting till sist som hade hänt för svår för att jag till sist på egen hand  klarade av att hantera det på ett sådant sätt att jag kunde lämna allt bakom mig och sen gå vidare genom livet, stärkt av vad som hade hänt.

Det som då hände var att jag blev totalt uppslukad av ett inre mörker som till sist blev så ohållbart att jag inte visste varken in eller ut, eller vart jag skulle vända mig för att få bukt och hjälp med mina problem.

Men allteftersom tiden gick blev mitt tillstånd allt sämre och sämre, vilket till slut eskalerade med att min fru en dag körde in mig till psykakuten i Eksjö.

Det man också måste ha klart för sig för att få en rättvisande bild och förståelse av vad som då hände var att jag då befann mig i ett djupt töcken av dimma och mörker på en och samma gång där jag i det närmaste helt hade tappat fotfästet, vilket också innebär att jag fortfarande inte har helhetsbilden klar för mig över hur illa ställt det då faktiskt var med mig. I dimma är det svårt att se allting klart framför sig.  Det går bäst i att beskriva att jag sjönk som en gråsten, allt djupare ner mot botten.

Hur som helst. Väl på plats i Eksjö fick jag där träffa en överläkare i psykiatri, och som tog mitt tillstånd på absolut största allvar. Jag fick snart mycket stort förtroende för honom. Det blev också den här personen jag den närmaste tiden som låg framför som jag hade regelbunden kontakt med under de samtal vi hade med varann när vi sen gick vidare för att hitta en framkomlig väg för mig igen,som jag kunde bygga vidare på för att  så småningom fungera som en någorlunda frisk individ igen till allt vad det innebär med ett väl fungerande socialt liv. Men för att försöka stävja och få bättre kontroll på mitt tillstånd så blev jag även satt under medicinsk behandling. Och här bevisades det för mig att han exakt visste vad han höll på med. För efter några veckor  gav det ett mycket önskat resultat på min behandling. De aggressiva känslor jag hade haft och burit med mig ett tag, de försvann så efter ett tag i det närmaste spårlöst ifrån mig.

Så småningom ledde sen samtalen vidare till att jag slussades vidare och kom i kontakt med andra personer inom psykiatrin.  Det var då som det gick över till vad som kallas för: KBT-samtal. Vilket kom att betyda att jag efter några år kände att jag klarade av att stå på egen god fot igen utan deras hjälp och stöd.

Fortfarande händer det ibland att jag får mina svackor och som åter vill dra ner mig i dyn igen. Men det jag också har lagt märke till så är sambandet mellan bristande sömn på natten, något som hör samman och är direkt kopplat till hur jag ofta mår, vilket i sig det inte är nått konstigt med, finns väl ingen som fungerar som man vill att det ska göra om inte nattsömnen fungerat på ett tillfredsställande sätt?

På vad sätt har då allting som har hänt gått ut över min närmaste, min fru och övriga familj? Självklart har de lidit de också när de på nära håll har sett vad som har hänt och när jag har mått som allra värst. Men det har aldrig hänt att nån av dom på ett felaktigt  och oförskyllt sätt har fått, eller på annat sätt fått skulden för att jag skulle ha burit mig illa åt mot nån av dem. Det har jag då tagit ut på helt annat sätt, ofta genom att gå längre promenader eller på annat sätt där jag sett till att tömma mig från insidan och ut.

 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s