Finns det något utrymme att idag prata om Gud oss människor emellan?


Och om de existentiella frågorna?

Man brukar säga att människans funderingar kring tillvarons mysterier börjar med de tre grundläggande existentiella frågorna:

  1. Fanns jag till innan jag föddes in på jorden – fast jag inte har några minnen av en sådan tillvaro – och varifrån kommer jag i så fall?

  2. Har mitt jordeliv någon högre mening och vilken är denna i så fall?

  3. Överlever någon del av mig den fysiska kroppens död och vart går den delen i så fall?

https://www.theosociety.org/pasadena/sverige/Teosofilaror/Teosofiska_foredrag/De_existentiella_fragorna.htm

I lördags sommarpratade Maria Borelius, och där hon hon delade sina tankar och funderingar kring sin resa mot Gud.

Maria Borelius konstaterar att det är bra med förnuft, men när vi brottas med ”livets rasande urkrafter, med sjukdom, skilsmässa, misslyckanden, förluster, skulder, oförlösthet”, då behöver vi något mer, bortom vårt förnuft.

För mitt personliga vidkommande har jag kommit in i en fas i mitt liv där jag inte ägnat särskilt mycket av min tid av att förkovra mig nått djupare gällande de här frågorna på det här planet på sistone. Min Gudsrelation är inte vad den har varit, för att uttrycka mig så tydligt och konkret jag kan om det här. Men det betyder inte att jag för den skull har förlorat tron och helt lagt den åt sidan. Jag är kort sagt inte helt och hållet likgiltig för det, snarare hänger det hela mer samman med att jag nu befinner mig en troskris, och som jag i dagsläget inte vet vart åt och i vilken rikting det kommer att föra mig någonstans. Just nu står allt bara still.