Om det är den som är starkast som överlever.


Så varken ser och räknar inte jag mig själv som vore jag nån slags supermänniska med outtömliga resurser till både kropp och själ och som där jag alltid har stått pall för de prövningar och svårigheter som har varit till den grad så svåra stundtals att ta sig i genom, att när jag idag tänker på mycket på vad som har hänt i mitt liv, så är det knappt jag själv begriper mig på att jag befinner vid det stadie som jag gör idag i mitt liv.

Faktum är att jag vid flertal tillfällen i mitt liv har fått all anledning till att fundera över för vem som livet i verklig och sann mening finns till för i egentlig mening.

För drygt 1 år sen drabbades en vän till oss av en svår sjukdom som slog ut all muskelstyrka i kroppen på han. Fortfarande är han långt från återställd och inget tyder idag på att han nånsin kommer att kunna gå tillbaka till sin arbetsplats igen. För min personliga del har jag drabbats av mycket motgångar, sjukdomar som har varit nära att ta knäcken på mig, vilket även har påverkat min mentala hälsa så till den grad att jag stundom har misströstat om livet och vart nära att ge upp och för gott kasta in handduken.

Men ändå finns det så mycket annat det finns att sätta värde på i livet. Idag kan och klarar jag av att ge mig ut på dagliga promenader, helt anpassat efter mitt tempo utan att nån sätter press på mig. Och när jag ser den här mannen då undrar jag vad det finns att klaga över.