Rakt ner i djupet


Samtidigt som jag idag känner en stor tacksamhet över att det blev en lyckad och väl genomförd operation för min dotters del, så känner jag mig också mycket tacksam för det deltagande från de som har engagerat sig i vad som nu har hänt. När jag i lördags kväll fick veta vad som hade hänt drabbades jag av sån panik där jag kände mig totalt uppriven av vad som var på väg att hända. Och i och med att mina känslor då var så svårhanterligs att ha kontroll på, så valde jag då att gripa tag i den livlina som då fanns till handa, detta genom att jag skrev ett inlägg på Twitter över vad som hade hänt . Vad som sen skulle komma att hända det kunde jag inte då se framför mig, än mindre hade jag förväntat mig att de skulle bli så massiva och starka reaktioner på det jag skrev, men det blev det. Och det här säger mig mycket om att, även om och som jag vid flertal tillfällen i mitt liv har varit med och upplevt där de som man har trott varit ens vänner och som har funnits vid ens sida när livet har gått sönder, så det mesta och som jag har erfarenhet av när man som mest är i behov av att det skulle finnas nån att luta sig mot, så har det i stället visat sig att det var ingen som fanns och som man kunde lita på var en sann vän och som kunde lyfta upp en när man störtade ner mot botten. Därför finns det nu så mycket större anledning att känna tacksamhet för all den så positiva och kärleksfulla respons jag nu har fått ta emot. Och det från människor jag aldrig har träffat i verkliga livet.