Nästan som i en dvala.


Det är inte ofta det har hänt att jag känt mig så trött på dagtid att jag känt mig tvingad till att lägga mig ner och vila en stund, varpå jag strax har somnat innan jag lagt ner i huvudet i en skön kudde, men de senaste dagarna har det varit mer regel än undantag att så har skett. Och egentligen är det inget konstigt med det, precis som vore det nåt anmärkningsvärt över att jag stundom har känt mig så trött som jag har gjort. Men för den som de senaste dagarna har hängt med i vad som har hänt och som jag har skrivit en del om, så finns det nog ingen annan som tycker det är nåt konstigt och nått som är avvikande med att jag nu har sovit så mycket som jag har gjort på sistone. Det har varit några dagar nu där man har satts under en så hård press, känslomässigt sätt, och återigen har man blivit konkret varse om, inte bara vad som händer inom en när msn är satt under stor press, utan även så blir man påmind om hur hur mycket man klarar av och som man står pall för innan marken under ens fötter helt försvinner, varpå man sen helt har förlorat kontakten med vad som finns runtomkring en. Därför är det så befriande skönt när man för en stund kan koppla bort sig från allt som har hänt och vad som pågår under tiden man får en stund välbehövlig sömn.