Lång dags färd mot ljus.


Det sägs att det sista som överger oss människor är hoppet när det känns som att det är ute med oss och livet liksom håller på att sippra ut, till synes helt utan att vi kan göra nånting åt vad som händer. Under de senaste åren som har passerat revy i mitt liv så har jag varit förföljd av en både massa motgångar och prövningar som främst har tagit sig uttryck i att jag har varit sjuk i olika omgångar. Och så sent som igår efter att jag varit på vårdcentralen, så fick jag efter en stund veta av den läkare jag där hade träffat att jag skulle skickas vidare med ambulans till närmsta och större sjukhus som ligger några mil bort från där vi bor. Och för att fatta mig kort så var det inga positiva besked som kom fram gällande min fysiska hälsa. Men samtidigt är och känner jag mig inte förvånad över att mitt tillstånd gällande min hälsa nu är så illa ställt som det faktiskt är nu, för hur det än är och ligger till med att det nu är som det är, så är det ofrånkomligt att sanning och konsekvense är något som alltid hör ihop och som det inte går att dels itu hur som helst efter eget gottfinnande. Och när man levt som jag har gjort, fullständigt likgiltig och obekymrad över vilka konsekvenser det skulle kunna tänkas föra med sig av en alltför slapp och meningslös livsstil som har varit allt snnat än så vidare hälsosam långa stunder, så händer det som till sist blir ohållbart för ens kropp att stå ut med, och det är precis det som jag nu skördar dess konsekvenser av. Jag varken kan eller vill således skylla på någon annan än mig själv i det här avseendet, allt annat än det går inte att komma undan med, och jag hade vart en idiot om jag så ens hade tänkt tanken på det. Så vad händer nu då härnäst? Jo, att om jag inte nu helt lägger om min livsstil och börjar tänka om i helt andra banor än vad som har gällt fram tills nu, är jag då beredd att ta de konsekvenser över vad som annars och högst troligt kommer att hända? Mitt enkla och kortfattade svar på det är att, jag vill nog leva ett tag till, om inte så för min egen skull, så finns det fler än mig själv jag behöver ta hänsyn till och tänka på, i annat fall vore jag en stor och odräglig egoist som inte tänkte på någon annan än mig själv. Och en sån person är ingen jag själv vill identifiera mig till att vara. Och så var det nu det här med hoppet. Jag hoppas därför att jag en dag skall och kommer att må bra mycket bättre än och mot vad jag gör idag, det är det som mitt hopp står till.