En bön.


Jag är fin för du har skapat mig. Jag är dyrbar för du älskar mig, — Därför kan det kvitta om någon säger att jag är värdelös och dum. I mitt hjärta viskar du sanningen: att jag är värd mer än guld. – bön av Margareta Melin

 

 

På tal om ej fungerande socialt liv.


Så är jag ett talande exempel på en människa som inte har ett bra liv utanför sociala medier.

Vi var ett gäng grabbar som lirade innebandy ihop en gång i veckan för några år sen. Men så kom då den dag, och som det heter när allting har tagit sitt slut när man kände att man inte längre orkade med som man ville göra. Men det var kul så länge det varade.

Jag har ofta tänkt att, nu måste jag ta tag i det här, hitta nåt intresse jag kan engagera mig i och som jag känner,att här hör jag hemma, och som ger något i ett ömsesidigt behov för likasinnade av att få bryta den ensamhet som tynger ner en. Nej, som maler ner en.

Det måste väl finnas nån i den här världen som tycker om mig och accepterar mig för den jag är?

Men jag har börjat tvivla på den saken, och det inte utan att det inte finns nån anledning till det.

En dag såg jag för min inre syn en gammal man som planlöst satt och tittade ut genom ett fönster där han bodde i sitt hem. Mannen som nu var upp emot 80 år hade inga vänner, så därför var det aldrig nån som kom för att hälsa på honom, än mindre fanns det någon som nån gång de senaste 10 åren hade ställt frågat till honom om hur han mår, han var som en fånge i sitt eget bo. Och medans han satt där och tittade ut tänkte han: Vad ska jag hitta på nu?