Man är aldrig så annorlunda som man kan tro man är.


Ibland kan det vara skönt att påminna sig själv om att man inte är så mycket annorlunda mot vad man annars gärna vill tro och inbilla sig mot att någon annan är, det vill säga helt utan fel och brister. 😉

I en bok jag nu håller på att läsa som heter: Förvandlad till att förvandla, skriver författaren, Hanna Bloom,  några tänkvärda rader om vår vilja till att lyssna. Jag citerar.

Du har säkert, precis som jag, börjat berätta något för någon, så ser man hur deras uppmärksamhet går åt ett annat håll. Jag vet inte hur din reaktion blir, men min blir att jag tystnar. Ingen gillar att tala för ”döva öron”. Ibland när jag påminner Marcus om något som vi har pratat om, eller kanske har bestämt att göra, har han svarat mig. ” Det har du aldrig sagt”. Detta trots att jag har sagt det flera gånger.

Stor igenkänningsfaktor alltså. Och hur otroligt det än kan låta så har det hänt mig också, konstigt va? Att min fru har sagt nånting till mig, varpå jag har svarat precis som den här Marcus gjorde.

Det är nog nått fel på oss män.