Därför la jag ner Twitter.


Det finns alltid nåt ämne som går att diskutera om man är intresserad av att diskutera politik på sociala medier. Och om man inte har hittat en anledning till att diskutera vad som senast är på tapeten, så behöver man inte gräva så djupt i arkiven för att få en anledning till att tycka till om saker och ting som rör och kretsar kring den politik som förs i vårt land.

Efter en tids betänketid tog jag igår beslutet att avsluta mitt konto på Twitter, vilket har legat på lut nu ett tag.

Det som framförallt utmärker och är kännetecknande för Twitter är att, till skillnad mot ett forum där man har högt i tak gällande de frågor och synpunkter som där förs fram från bägge sidor av varann i ett respektabelt tonläge, utan en massa hårda och onödiga  ord som slungas iväg med ljusets hastighet, så är det helt andra spelregler som gäller på Twitter. För på Twitter är det inte över huvud taget frågan om vad som gäller huruvida det är högt i tak eller inte för de åsikter som där strömmar i genom 24h om dygnet, nej, det vore rent felaktigt att påstå att det där råder högt i tak,  men  vad är då själva orsaken till det vad kan det tänkas bero på då?

Jo, svaret på den frågan är att där har man gått i genom taket så flisorna ryker för vad som annars får anses vara ett rumsrent forum för de åsikter som där florerar, stundtals, och för det mesta helt utan hejd och sans.

Vid några tillfällen hände det att jag själv hamnade i skottgluggen, detta efter att jag blivit anklagad för att jag inte höll mig till sanningen, utan som en del menade på och som enligt dom själva så visste och kände de till mer än vad jag själv kände till om vad det var som hade utspelat sig och vad en viss människa hade varit med för hemsk upplevelse i en stad som de själva aldrig ens har besökt på egen hand. Men likväl hindrade det inte dessa från att anklaga mig för att jag ljög rakt upp och ner.

Och det är ingen vidare angenäm upplevelse att vara med när man på helt felaktiga grunder blir utpekad som en person ljuger, det är svårt att värja sig mot den typen av anklagelser utan att man därför själv riskerar att tappa tålamodet och som till sist för med sig att man blir så till den grad irriterad att man förlorar självbehärskningen över sitt humör.

Men så är det en av de saker som livet har lärt mig, och det är att oavsett hur mycket rätt och hur mycket sanning det än må finnas om allt det som jag vet med mig över vad som är sant i ett visst stycke, så ger jag motparten rätt i alla fall, åtminstone låter jag dem tro det. Men innerst inne…