Platsen heter Skurugata och Skuruhatt


Dit vi en dag fick för oss att bege oss till. Och så här beskriver Eksjö turistbyrå platsen.

Skurugata är en cirka 800 meter lång ”skura” eller förkastningsspricka som ofta beskrivs som södra Sveriges mest egendomliga naturfenomen. En vandring genom gatan är en storslagen naturupplevelse. I början av gatan finns utsiktspunkten Skuruhatt som bjuder på en magnifik och oförglömlig utsikt över bygden.

https://visiteksjo.se/artikelarkiv/upplev/skurugataochskuruhatt.5.52f320d9162c6473730178e9.html

Bilderna ni ser är mina egna.

OLYMPUS DIGITAL CAMERAOLYMPUS DIGITAL CAMERA

Om jag hade vetat då vad jag vet idag…


Då hade jag aldrig stannat kvar, i den gemenskapen.

Redan från första början efter det att jag hade blivit en kristen och kommit i kontakt med kyrkan hade jag svårt för att lära känna nya människor, och det är något som har följt efter mig sen dess. Kort sagt är det en följetong som aldrig tycks ta slut.

Därför är det som så att mitt välbefinnande, vare sig det fysiska eller det psykiska tillståndet,  är inte i första hand kopplat och relaterat till att jag är i behov av rådgivning till att behöva söka upp läkarvård, än mindre är jag i behov av att stå under medicinsk behandling, som om att det skulle vara lösningen på det så överhängande problem jag har. Det är alltså inte det som är problemet och som behöver fixas till för att jag ska må bättre än vad jag gör och har gjort från och till.

I tidigare inlägg har jag varit inne på när katastroferna stog som spön i backen, då jag inom loppet av kort tid var med om att mitt första äktenskap kraschade, och att jag även i den vevan blev av med mitt jobb, vilket kastade ut mig i hopplöshetens träskmarker där jag var arbetslös i ungefär 10 års tid.

Allt det här hände i början av 90-talet. Och eftersom mina barn då var små, det vill säga 4 respektive 7 år, så var det inget svårt beslut för mig att fatta att jag ville bo kvar åtminstone i närheten från där dom var bosatta med sin mamma. Annars var det som så att lockelsen att flytta tillbaka till Göteborg varifrån jag en gång kom, den fanns där hela tiden och tryckte på. Att det dessutom fanns de som med alla möjliga tänkbara övertalningsförsök försökte få mig att inse att det bästa jag kunde göra i min situation var att snarast ta mitt pick och pack och flytta hemåt igen.

Barnen kunde väl ta tåget fanns det dom som menade på med sina argument med vad som man trodde var bäst för min del.

Men det jag inte då kunde förutse över vad som sen skulle hända och hur de närmsta åren skulle gestalta sig, och hur det fortfarande ser ut för mitt vidkommande, det är den totala avsaknaden jag har av några manliga vänner eller polare, vilket är totalt obefintligt för mitt gällande.

Jag är nog en rätt knepig typ med att ha att göra med och som man därför har valt att distansiera sig ifrån.

I min kontaktlista över de namn som finns i min telefonlista och som jag kan höra av mig till, och som jag brukar träffa en vecka varje år när det blir sommar, så finns det endast 1 en person, 1 kompis som jag har som jag ibland kan snacka med en stund. Och det är ju naturligtsvis värdefullt på sitt sätt.  Men utöver han finns det alltså ingen annan man i övrigt jag har kontakt med.

Människan är ingen ö, hel och fullständig i sig själv. Vilket prästen och poeten John Donne skrev för 400 år sen.  Men det är just precis det jag är.

Kanske skulle jag göra som Chuck Noland, spelad som Tom Hanks i filmen Cast away, och hitta på en låtsaskompis som föreställer nåt slags ansikte, format utifrån en livlig fantasi som ett abstrakt substitut över den verkligheten jag lever i.

 

 

Den vägen är ingen väg jag ser framför mig nu.


Om det finns en framkomlig väg som funkar och som för mig vidare genom livet utan att jag inte helt tappar balansen och flippar ur, så är det ingen väg jag ser framför mig som det är nu.

Under större delen av de månader som passerat revy sen det blev höst har jag kämpat med allt vad jag kan för att hålla livsmodet uppe utan att jag känner att jag inte går under. Men så har det vart en minst sagt ojämn kamp från och till.

Men att hela tiden försöka intala sig själv, vilket jag ofta har känt inom mig vara, att  inget annat än ett grovt självbedrägeri är det att tro att jag har någon som helst duglig funktion att fylla för att det ska vara värt att kalla det ett meningsfullt liv, det så kallade liv jag lever.

Och när det gång på gång är något som hela tiden kommer tillbaka och som sällan gör nåt uppehåll av att känna sig totalt misslyckad, att ens liv på det stora hela känns meningslöst, så vad är det då som egentligen tar en vidare och som gör att man ändå stretar emot och inte ger efter för de så destruktiva känslor och tankar som annars har en tendens att pina livet ur en?

I första hand är det för min frus skull jag inte helt har gett upp hoppet och sen tagit de fulla konsekvenserna av mitt beslut.

Mina två vuxna döttrar, betyder inte de då något för mig i sammanhanget? Det är klar de gör. Och även fast det är med min ena dotter som jag har bra och mest kontakt med, och som för övrigt bor i samma stad som vi gör, så är det ändå som så att de är inga man vill att de ska känna till hur jag faktiskt mår.

Nu kör jag så det ryker.


Jag har sen nån dag tillbaka bestämt mig för att när jag är ute och går försöka ta reda på exakt hur mycket min kropp tål, detta utan att jag inte ger upp och sen skiter i allt vad fysisk träning heter efter ett tag.

Så idag när jag var ute och traskade i skog ocg mark tog det mig 1 timme, plus knappt 30 minuter att avverka innan jag vek av på en stig och klampade strax därpå in i vårt hem.

Nu kanske nån tycker att det var väl inget att skryta med? Nej, det kanske det inte är heller för den som är vältränad och som kört ett sådant pass  utan att för dens skulle ha förtagit sig.  Men skillnaden är den att själv är jag inte så vidare vältränad, men det kanske jag blir så småningom.

Nån har kallat det för själens dunkla natt.


Dagen som var igår går bäst att beskriva som när man sig ute och går nånstans när isen som man befinner sig på och som man trodde skulle hålla plötsligt brakar sönder under ens fötter. Och när man inte har nån som helst aning hur djupt ner det är till botten det är innan man har lyckats ta sig upp på någorlunda säker mark igen, då är det lätt hänt att man hinner sjunka en bit innan man knappt själv har fattad vad det var som hände.

Jag hann en hel del under gårdagens timmar, har inte orkat med att göra så mycket än det. Och så får det bli när man är på det humöret.

Men samtidigt som jag mår som jag gör nu, det vill säga skit, så kom det inte som nån direkt överraskning, vare sig för mig eller för min frus skull att den här dagen kom. Den har legat på lut nu ett tag om man säger så.

Jag har en kamp att utkämpa och som jag har haft nu att tampas med en sedan en längre tid tillbaka i tiden. Men och som utan att göra det mer invecklat och snårigt till att begripa sig på vad det här handlar för den som ids att läsa mina rader, så kan jag inget att än att beskriva det som den kamp som många troende med mig har utkämpat i sina liv och som vi har gemensamt, det som går under benämningen, tros kamp.

Jag vill, främst för att jag inte orkar gå in så mycket mer och djupare i ämnet idag. Men mina tankar och funderingar kring ämnet: Vad är sanning? Lär inte upphöra efter den här dagens slut.

 

För vem är intresserad av vad som händer i Albanien?


Det var bara en tillfällighet att jag råkade se nyheten som lokaltidningen hade skrivit på sin nätsida om det jordskalv som drabbat Albanien natten till idag. För vare sig på Twitter eller på Facebook har jag sett minsta notis om den katastrof som har inträffat i en av de fattigaste nationerna som finns i Europa.

Här ett kort utdrag från vad som står att läsa i den artikeln.

Starkaste skalvet

Jordbävningen är den kraftigaste i Albanien, som relativt ofta drabbas av seismisk aktivitet, på årtionden. Skalvet kändes i flera länder på Balkan, troligen så långt som till norra Serbien, enligt AFP.

Skalv med magnituder upp till strax under 6 har skakat bland annat Albanien och Turkiet tidigare i år, men detta är det starkaste i Europa under 2019.

Albanien är Europas fattigaste land, med en medelinkomst på under en tredjedel av det europeiska snittet.

Och kanske är det av just den anledningen att Albanien är så fattigt som det är som är själva orsaken till att det har varit så tyst som det har varit om den här nyheten på social media? Vilket innebär att om skalvet hade slagit till mot låt oss säga Grekland, då hade det genast varit mycket mer  intressant i våra ögon, och inget som helt lättvindigt hade passerat utan att nån hade lagt märke till det. Det är en rätt skrämmande tanke.

Dödssiffran stiger efter skalv i Albanien

Vem släckte ljuset?


 

Tjocka molnlager förmörkar tillvaron på flera platser i Sverige under november. Värst är det i småländska Växjö som fram till fredagen den 22:a hade registrerat 3,2 soltimmar. OBS: Genrebild.
Foto: Johan Nilsson/TT 

 

Den 15 november skrev jag ett inlägg här om hur ledsamt och hur trist det känns när himlen ständigt är grå och man i det närmaste aldrig ser en strimma av ljus titta fram, och som vill påminna en om att det trots allt finns en sol.

I en rapport som nu har kommit fram och som SMHI nu har presenterat, så ger dom oss ingen förhoppning om att det snart kommer att bli bättre väder så att vi åter kan få lapa i oss ljus igen.

Värst ställt är det tydligen i Växjö, där har man hitintills mätt upp så lite som 3,2 timmars soltid fram till dags datum. Förra året vid samma tidpunkt var noteringen elva gånger högre, 37 timmar sol. Det är en viss skillnad.

Jag tror inte jag behöver lägga till så mycket mer i det här inlägget, vi får bara hoppas på att det vänder snart.

Molnen förmörkar Sverige – värst är det i Växjö