Hello darkness my old friend.


Just nu tar jag bara en timme i taget. Men frågan är om jag gör ens det? Hur länge till orkar jag med att må på det här viset? Och frågan är om det finns nån enda människa som egentligen bryr sig i den här världen?

Allt är och känns väldigt mörkt på insidan av mig nu, och hur jag ska ta mig i genom det här det vet jag ärligt talat inte.

När jag igår var ute och gick min dagliga promenad, gick jag efter en stund över en järnvägsövergång. Inget konstigt med det, där har jag gått många gånger så det var inget nytt för mig. Det som däremot var nytt var den tanke som dök upp i huvudet på mig när jag strax därefter fortsatte att gå precis intill vägkanten.

Om jag tar ett steg ut i direkt mötande trafik, hur stor chans är det då att den som sitter bakom ratten hinner reagera och bromsa i tid utan att jag inte blir överkörd och kanske till med dör på kuppen? Så tänkte jag.

Det är naturligtsvis en mycket hemsk och destruktiv tanke, särskilt för den som sen ska leva vidare med att om han eller hon har kört ihjäl en annan människa.

Men så länge jag lever, då skriver jag…

 

 

 

Citatet.


Inte heller den moderna vänstern med sin kränkthetsretorik, som Socialdemokraterna lite halvhjärtat har försökt haka på, har lett till någon större opinionsmässig framgång.

Citatet är hämtat från Karin Pihl ledarkrönika i Göteborgs-posten

Vad blir Sverige för land utan Socialdemokraterna?

https://www.gp.se/ledare/vad-blir-sverige-f%C3%B6r-land-utan-socialdemokraterna-1.20584172?fbclid=IwAR0O7EUTGrHq_xKbDtuPEPIc-3JiQiq35sEh7SxNBFqXzC04AdRCTn3YhjM

Jag citerar och funderar.


Frivillig dödshjälp tenderar att leda till ofrivillig dödshjälp.

I helgen som var beslutade Liberalerna på sitt landsmöte att gå ett steg vidare med att driva frågan om dödshjälp, vilket det tack o lov fortfarande finns de som starkt reserverar och opponerar sig emot. En som gör det är Martin Tunström som på Barometerns ledarsida skriver.
”Ska läkare i framtiden tvingas att utföra dödshjälp?” skriver han.
Läs mer här.