Men frågan är om det har funnits nån mening med det i egentlig mening?


Det krävs mod av en människa för att den ska ta steget fullt ut och ta livet av sig. Det rör sig alltså inte om nån feg stackare som har tagit ett så övergripande och definitivt beslut som det innebär när man har släckt ner det sista ljuset inom sig själv.

Och kanske är det av just den anledningen som jag fortfarande är i livet? Jag vet inte, men omöjligt är det inte.

På senare år har jag vid flertal tillfällen ställt mig frågan vad det är för slags fel på mig? För nånting måste det det faktum bero och som ligger till orsak att jag inte några manliga vänner att umgås med i den stad vi bor i som jag nån gång kan ta nån fika på stan med, för att i korthet nämna nått exempel på den här tillvaron i det så kallade liv jag lever. Eller nån annan som liksom mig själv är sportintresserad och som man tillsammans med kan glo på när det visas något sportevenemang på Tv eller nåt liknande och som man tycker är kul att göra ihop med nån.

Så vad i helvete är då problemet?  Jag önskar jag hade svaret på den frågan, men det har jag inte.

Så här skrev en person till mig igår kväll.

Jag vet att prata med någon på en vårdcentral, visst det är ju bra. MEN NÄR MAN BEHÖVER EN VÄN SOM BRYR SIG.
Det har dom inte på vårdcentralen..

Jag har förändrats mycket på senare tid, mycket på grund av att mitt liv är så taffligt och trist som det är, vilket bland annat märks av att jag mycket sällan nu för tiden plockar fram min gitarr och lirar på den en stund. Jag har helt sonika tappat intresset för det, så nu står den mest och samlar på sig en massa grå ock skitig damm där den står i nån vrå.

Jag har ofta grävt och borrat in i djupet av mig själv, det tillhör väl hela grejen över att jag är sån. Men frågan är om det har funnits nån mening med det i egentlig mening?