Den vägen är ingen väg jag ser framför mig nu.


Om det finns en framkomlig väg som funkar och som för mig vidare genom livet utan att jag inte helt tappar balansen och flippar ur, så är det ingen väg jag ser framför mig som det är nu.

Under större delen av de månader som passerat revy sen det blev höst har jag kämpat med allt vad jag kan för att hålla livsmodet uppe utan att jag känner att jag inte går under. Men så har det vart en minst sagt ojämn kamp från och till.

Men att hela tiden försöka intala sig själv, vilket jag ofta har känt inom mig vara, att  inget annat än ett grovt självbedrägeri är det att tro att jag har någon som helst duglig funktion att fylla för att det ska vara värt att kalla det ett meningsfullt liv, det så kallade liv jag lever.

Och när det gång på gång är något som hela tiden kommer tillbaka och som sällan gör nåt uppehåll av att känna sig totalt misslyckad, att ens liv på det stora hela känns meningslöst, så vad är det då som egentligen tar en vidare och som gör att man ändå stretar emot och inte ger efter för de så destruktiva känslor och tankar som annars har en tendens att pina livet ur en?

I första hand är det för min frus skull jag inte helt har gett upp hoppet och sen tagit de fulla konsekvenserna av mitt beslut.

Mina två vuxna döttrar, betyder inte de då något för mig i sammanhanget? Det är klar de gör. Och även fast det är med min ena dotter som jag har bra och mest kontakt med, och som för övrigt bor i samma stad som vi gör, så är det ändå som så att de är inga man vill att de ska känna till hur jag faktiskt mår.