Om jag hade vetat då vad jag vet idag…


Då hade jag aldrig stannat kvar, i den gemenskapen.

Redan från första början efter det att jag hade blivit en kristen och kommit i kontakt med kyrkan hade jag svårt för att lära känna nya människor, och det är något som har följt efter mig sen dess. Kort sagt är det en följetong som aldrig tycks ta slut.

Därför är det som så att mitt välbefinnande, vare sig det fysiska eller det psykiska tillståndet,  är inte i första hand kopplat och relaterat till att jag är i behov av rådgivning till att behöva söka upp läkarvård, än mindre är jag i behov av att stå under medicinsk behandling, som om att det skulle vara lösningen på det så överhängande problem jag har. Det är alltså inte det som är problemet och som behöver fixas till för att jag ska må bättre än vad jag gör och har gjort från och till.

I tidigare inlägg har jag varit inne på när katastroferna stog som spön i backen, då jag inom loppet av kort tid var med om att mitt första äktenskap kraschade, och att jag även i den vevan blev av med mitt jobb, vilket kastade ut mig i hopplöshetens träskmarker där jag var arbetslös i ungefär 10 års tid.

Allt det här hände i början av 90-talet. Och eftersom mina barn då var små, det vill säga 4 respektive 7 år, så var det inget svårt beslut för mig att fatta att jag ville bo kvar åtminstone i närheten från där dom var bosatta med sin mamma. Annars var det som så att lockelsen att flytta tillbaka till Göteborg varifrån jag en gång kom, den fanns där hela tiden och tryckte på. Att det dessutom fanns de som med alla möjliga tänkbara övertalningsförsök försökte få mig att inse att det bästa jag kunde göra i min situation var att snarast ta mitt pick och pack och flytta hemåt igen.

Barnen kunde väl ta tåget fanns det dom som menade på med sina argument med vad som man trodde var bäst för min del.

Men det jag inte då kunde förutse över vad som sen skulle hända och hur de närmsta åren skulle gestalta sig, och hur det fortfarande ser ut för mitt vidkommande, det är den totala avsaknaden jag har av några manliga vänner eller polare, vilket är totalt obefintligt för mitt gällande.

Jag är nog en rätt knepig typ med att ha att göra med och som man därför har valt att distansiera sig ifrån.

I min kontaktlista över de namn som finns i min telefonlista och som jag kan höra av mig till, och som jag brukar träffa en vecka varje år när det blir sommar, så finns det endast 1 en person, 1 kompis som jag har som jag ibland kan snacka med en stund. Och det är ju naturligtsvis värdefullt på sitt sätt.  Men utöver han finns det alltså ingen annan man i övrigt jag har kontakt med.

Människan är ingen ö, hel och fullständig i sig själv. Vilket prästen och poeten John Donne skrev för 400 år sen.  Men det är just precis det jag är.

Kanske skulle jag göra som Chuck Noland, spelad som Tom Hanks i filmen Cast away, och hitta på en låtsaskompis som föreställer nåt slags ansikte, format utifrån en livlig fantasi som ett abstrakt substitut över den verkligheten jag lever i.