Det kallas för livet.


Så har vi då kommit fram till den näst sista dagen på det här året, vilket innebär att det här inlägget blir det sista jag skriver på min blogg för i år.

Att försöka sammanfatta året som gått i ett samma inlägg är inget som gör sig på en handvändning i det här formatet. Men ni som har hängt med ett tag sen jag startade den här bloggen i april, så har jag under det här året som gått skrivit om en hel del som rör det personliga planet i mitt liv, plus mycket annat utöver det som jag ofta har hämtat både inspiration och materiell att skriva om. Så därför ser jag ingen större anledning att idag upprepa allt vad jag tidigare här har skrivit om.

Det har onekligen vart en resa under det här året som har bjudit på allt från där jag stundtals  har befunnit mig i så djupa dalar och svackor, där vissa dagar och händelser har varit hämtade från som vore det ett drama av så förskräckliga mått att mer än en gång har det hänt jag fått anledning att misströsta om livet där precis all livskraft har sinat ut i hopplöshetens träskmarker.

Och när jag så fick veta att min yngsta dotter skulle gå igenom en stor operation, nån gång på höstkanten, då tappade jag helt koncepterna. Att jag då var och befann mig ett i totalt upplösningstillstånd är ingen överdrift säga att jag då var.

Men på nått märkligt sätt har jag alltid, förr eller senare, lyckats med konststycket att åter resa mig upp igen och med förnyade krafttag möta den verklighet som går under benämningen, livet.

Något som jag vid flertal tillfällen har tvingats med att konfronteras med om i livet är att, när man inte trodde det kunde bli så mycket värre, mot vad man tidigare har varit med om för slags prövningar, så är det det största självbedrägeri man själv tror att man har koll på fullt ut, liksom som om det aldrig skulle kunna hända och trilla ner några med mindre angenäma händelser över ens liv. Men det kommer alltid mera.

Men det som med råga överträffade allt vad som tidigare har hänt under det här året var det som inträffade natten till den 26 december. Det var då som det ofattbara hände där två bilar frontalkrockade mot varann, varpå 3 personer omkom i den så ödesdigra kraschen.  Här ett kortare utdrag från vad som stod att läsa i ortsblaskans nätupplaga.

Totalt fem personer var inblandade i olyckan. I en av bilarna fanns fyra personer och en person färdades i den andra bilen.

Tre personer, en man i 50-årsåldern från Vetlanda kommun, och två yngre män i 20-årsåldern från Ydre kommun och Sävsjö kommun, avled på olycksplatsen.

Mannen i 50-årsåldern färdades ensam i sin bil och de två andra färdades i den andra bilen. Ytterligare två personer, en man och en kvinna i övre tonåren, fördes till sjukhus med allvarliga skador.

 

Den man som var i 50-årsåldern var en vän till mig och som jag kände rätt väl. Det här är så fruktansvärt ofattbart det som hänt, att fram tills nu är det fortfarander omöjligt att förståndmässigt ta in det i sitt sinnelag. I första hand finns nu naturligtvis mina tankar hos hans familj. Jag kan inte nog understryka den smärta över vad de nu känner och går i genom. Det är ohygghligt, minst sagt.

Och nu önskar jag er ett. Gott Nytt år! I morgon fyller dessutom min älskade fru år. Vi har således dubbel anledning att fira.

 

 

Så blev vår Jul 2019


På Julafton satt vi år själva, jag och min fru. Vi åt mycket gott och hade det mysigt tillsammans. Men det var på juldagen som var och som blev den här julens absoluta höjdpunkt. Det var då som mina två bägge döttrar tillsammans med sina respektive familjer kom och hälsade på hos oss, och där barnbarnen fick öppna upp sina julklappar, efter mycket tjat från de smås sida. Man kan förstå deras otålighet.

För min personliga del fick jag själv ta emot några julklappar, både från min fru och från mina döttrar, vilket var mycket överraskande, för med tanke på att vi sen tidigare år har sagt till varann att julklappar är det bara de små barnen som får, så blev jag självklart inte mindre glad och tacksam för det jag fick.

Så här såg det ut i vårt hem innan alla hade anlänt.

Bilden kan innehålla: personer som sitter, tabell, växt och inomhus

Så länge jag lever, så skriver jag.


Nu när det snart åter är jul igen, så innebär det också att tiden krymper och blir mindre över hur mycket nya blogginlägg jag hinner skriva fram tills dess, men nåt ytterligare inlägg utöver det här jag skrivit idag det blir det säkert.

Det är alltså några dagar kvar av det här året, innan det så är dags att vi har lagt det bakom oss, och vi därför kan blicka framåt mot ett nytt år mot vad som komma skall.

Men redan nu har jag en del idéer, om vad det är jag vill skriva om framöver här på min blogg. För fortfarande känns det som så att jag har något att ge och som jag gärna vill sätta ord på här genom det skrivna ordet. Att det skrivna ordet dessutom enligt vad en del forskare menar på, möjliggör att man både förbättrar minnet, fantasin och empatin, när man uttrycker sig på det sättet, det är en sporre i sig till att jag känner mig motiverad med att fortsätta med att skriva.

Att sen motivationen, än mindre inspirationen alltid finns där som ett gott underlag till att skriva nya inlägg, där det finns en mening och tanke med det, är långt ifrån en självklar sak. Idétorka är nog de flesta bevandrade med vad det handlar om, som på något sätt försökt samla ihop sina tankar för att sen få ner ned på pränt.

Vi får väl se vad som händer. Och varför inte ge mig nya idéer och uppslag som en utmaning från er som följer, eller som mer sporadiskt tagit del om vad jag här har skrivit, och som det är tänkt jag ska skriva om här ? Det är jag öppen för såna förslag.

 

 

Och så gick då livet vidare.


Den här bilden tog jag några dar efter den så hemska upplevelsen jag skrev om i ett av mina senare inlägg över vad som hade, efter det som hänt när vi fick ta bort vår hund. Som synes på bild så hade det mesta av den snö som tidigare hade funnits, nu börjat att töa bort. Men samtidigt som solen var på ett strålande humör, så hade jag svårt för att njuta och ta till mig av att det var så vackert väder den dagen. Så var det också den första dan jag var ute och gick på egen hand, utan att ha nån hund vid min sida. Det var också ungefär vid den här tidpunkten jag gick in i en djup depression som satt i ett bra tag framöver, och som envist vägrade släppa sitt grepp om min själ.  Själslig kölhalning, kan man kalla det för. Det duger som en bra beskrivning till vad det handlar om när man hamnar i såna svackor.2019 059

Vissa dagar när man knappt står ut med sig själv.


Man skall aldrig lägga pannan i för djupa veck de dagar i ens liv när man mår skit. För att för det första är det inte säkert att man hittar nåt man kan peka på, och som skulle kunna va nån anledning till man mår som man gör, emellanåt.

Dessutom, när man själv inte begriper sig på vad som pågår inom en, och det inte finns som man kan tycka nån rimlig anledning och orsak till att man mår som man gör vissa dar. Igår mådde jag ju hur bra som helst, så hur kunde det så förvandlas över en natt?

Ibland kan det vara skönt när man bara vill dra täcket över huvudet på sig själv och sova bort några timmar, liksom känslan av att man bara vill försvinna från allt vad tid och rum heter en stund.

Vi säger att, det händer inte mig.


Igår läste jag ett inlägg som en man har delat på sin blogg, där han beskriver den fasa han upplevde när han plötsligt och inte ont anande blev brutalt överfallen och misshandlad när han en dag var ute och promenerade.

Här ett kort citat från hans inlägg.

Men nu tänker jag Törs jag gå ut ska jag ge upp för det onda, många tankar är det i huvudet, Jag ska kämpa vidare jag ska inte ge upp för något vansinnesdåd och mitt liv är mer värt en dom 500 kronorna mannen skulle ha av mig!

När man varit med om något hemskt så förstår man också mer vad andra har gått igenom och hur oändligt sorgligt och tragiskt för familjer där det har slutat mycket mer olyckligt än vad det gjorde för mig.

Inlägget i sin helhet finns att läsa via följande länk.

https://stefansphotosweb.wordpress.com/2019/12/10/att-bli-utsatt-for-nagot-hemsktatt-kampa-for-att-inte-bli-sonderslagen/

Själv och som jag tidigare har varit inne på i tidigare inlägg här, så är det något jag sätter stort värde på att, i den mån att vädret tillåter och det inte är snorhalt lite varstans där man sätter ner sina fötter när jag är ute och går, så är det något jag uppskattar med att vandra omkring, gärna i skog och mark, där jag inte behöver ta någon annan hänsyn till mig själv över i vilket tempo jag drar upp takten. Det är en skön känsla, rätt befriande faktiskt.

Men så var det då detta med känslan av att känna sig fri, utan att man känner att nån flåsar en i nacken, som vill förbi, eller där man är ute efter några helt andra saker, känslan av att nån inte vill en väl.

Och just i och med den känsla man har av obehag, vilket kan kännas nog så konkret och skräckinjagade, speciellt när man känner att man inte har ryggen fri och inte har en susning vad som finns bakom en, det är inget man bara skakar av sig som vore det nåt slags inbillat trams, likt demoner som spökar inuti ens huvud.

För idag känns det inte längre som man kan ta nåt för givet. Det är skrämmande.

 

Nu utmanar jag kyrkans folk att inte längre tiga ihjäl det här.


Med risk för att misskreditera de människor som likt mig själv är troende, så är jag beredd att ta den risken, fullt ut. Det finns nämligen inget jag har som jag skulle behöva ha anledning att skämmas för, i avseendet över hur det känns att vara en ensam figur i de sammanhangen.

Det här är något som är starkt förknippat med att föreligga som vore det ett tabubelagt ämne inom kyrkans väggar och som man sällan hört talas om att det har lyfts fram som den problematik det faktiskt är, och som det innebär för den som känner sig utanför och som sällan eller aldrig har ett fungerande socialt liv i gemenskap tillsammans med andra människor. Men jag är inte unik, inte på något sätt alls unik.

Det finns fler. Men det är få som vågar tala klarspråk och säga som det är hur det verkligen ligger till med saker och ting, man kan ju stöta sig med nån.

En person som dock har valt att bryta denna så märkliga form av så kallad konsensuskultur inom kyrkan, och som har sagt några sanningens ord om det här heter, Gitten Öholm, tidigare gift, men nu änka efter Siewert Öholm, sedan knappt 3 år tillbaka i tiden. Hon säger följande, men som få vill lyssna till och ta nån notis om.

Vad spelar lovsången för roll om vi inte har verklig omsorg om varandra? frågar hon sig.

Och som hon vidare säger.  Man kommer dit ensam och man går hem ensam, säger hon.

Jag vet och förstår precis vad hon talar om. För så här ligger det till.

Exakt hur många gånger det har hänt, det har jag för länge sen tappat räkningen på, över när jag har besökt en kyrka, att ligga obemärkt som jag var som person när jag kom dit, lika osynlig var jag när jag gick därifrån och var på väg hem igen.

Det är en inget annat än skam för kyrkan! Och så har dom mage att påstå att, vi är en familj. Familj, men för vem då?

När skall vi lära oss och förstå att hitta rätt balans på livet?


Ensamhet är på väg att bli nästa folksjukdom

En miljon svenskar säger sig uppleva ensamhet i sin vardag. Ofrivillig ensamhet skapar lidande och den orsakar också fysiska sjukdomar, menar professorn Peter Strang. I Sofia församling i Stockholm uppmanar Anonyma Ensamma den som känner sig ensam att bryta situationen och träffa andra och prata.
– Det är häpnadsväckande hur stark berättandets kraft är, säger Tommie Sewon, som leder en grupp som hela tiden växer.

Orden är hämtade från en artikel, publicerat i Dagen 6 december i år, av Inger Alestig.

Själv kan jag tycka att det ibland kan kännas skönt att stänga igen dörren om sig själv, utan någon som helst yttre kontakt med andra människor. Det är en sak. Men det är en helt annan sak när det kommer till den ofrivilliga ensamheten, den påtvingade ensamheten som är allt annat än positiv och som fullkomligt suger musten ur en. Och har man väl stiftat oangenäm bekantskap med vad det innebär med att, leva i ett slutet rum där det inte finns plats för någon än sig själv, ensam och som vore det att man var fångad i en isoleringscell, bortkopplad från all mänsklig gemenskap, då är det ingen enkel sak att på egen hand bryta den typen av negativ isolering för att på så vis få luft under sina vingar och komma ut i full frihet, tillsammans med andra människor.

Men trots och som I A skriver:  för fem år sedan, talades inte så mycket om ensamhet som ett galopperande hälso-och samhällsproblem. I dag är läget annorlunda. Men trots att allt fler har börjat tala om problemet visar siffror på en ökande ofrivillig ensamhet

En annan som har tagit upp det här så angelägna samhällsproblemet är, cancerläkaren och professorn, Peter Strang, som skrev boken: Att höra till, för fem år sen. Han säger följande.

 Ofrivillig ensamhet är väldigt plågsamt och skapar obehagskänslor och rädsla. Men det man inte så ofta tänker på är kopplingen till hjärt-kärlsjukdomar. Man kan också koppla upplevd ensamhet till ökad glömska, nedsatt immunförsvar, och mer smärta, säger han.

Att vara ofrivilligt ensam skapar starka känslor. Vi blir upprörda och arga när vi inte får den gemenskap vi behöver. Det resulterar i sjukdomar, men kan också skapa ilska och aggressivt beteende.

Det är skrämmande! Och när man dessutom hört talas om dem som legat döda i veckor, i vissa fall till och med upp till flertal år, ensam hemma i sin egen bostad,  utan att nån har tagit någon som helst notis i fråga om de över huvud taget finns kvar i livet, då finns många frågor jag skulle vilja ha svar på.

På Kungsholmen i Stockholm, där jag träffar Peter Strang, finns den högsta siffran i landet när det gäller singelhushåll – hisnande 80 procent bor här ensamma.

https://www.dagen.se/livsstil/ensamhet-ar-pa-vag-att-bli-nasta-folksjukdom-1.1628842