Det kommer alltid andra dagar in i ens liv.


Från och till har jag under det här året kastats mellan av att stundom befinna mig i ett tillstånd av djupaste förtvivlan, där mörkret krampaktigt har tagit ett fast grepp om min själ. Avgrunden har ofta varit en dyster påminnelse om dess slutgiltiga destination.Men genom allt och vad som har hänt har jag ändå har känt en viss förnöjdsamhet över livet  vad det har att bjuda på i hela sin komplexitet.

Och det som har gjort att jag inte för gott har kastat in handduken, i ett resignerat tillstånd av att inte helt och hållet ge upp kampen om förhoppningen om ett bättre och mer meningsfullt liv på sikt, så är det oundvikligt bortse från att det trots allt finns dem som vill se att jag lever vidare och som faktiskt finns till, även om jag inte alltid själv är ytterst medveten om att det finns dom som bryr sig och som är uppriktiga med vad dom säger.

Och det är jag naturligtsvis mycket tacksam för och som jag sätter stort värde på.

Var kommer då min tro på Gud in i bilden när det gäller det här? För det första finns det inget enkelt och självklart svar på den frågan. För precis lika mycket som livet i sig själv är något man aldrig kan ta för givet, vilket har fört med sig att jag ofta har återkommit till den episka frågan om varför just jag skapades och blev till i ett förutbestämt gudomligt syfte, så är tron långt ifrån alltid en självklar sak och som alltid finns där på plats i mitt inre.  Ibland har det till och med känts som att det har legat mig betydligt närmre att kalla mig för ateist, än att så att säga ställa mig mitt på vägen och fortsätta på den väg som har fört mig fram till vart jag befinner mig idag.

Livet är i sanning en lång och utdragen brottningskamp, där man stundtals kämpar mot en till synes övermäktig motståndare som vill få en till att inse. It´s no use man.

Men så kommer det då andra dagar.