Nu utmanar jag kyrkans folk att inte längre tiga ihjäl det här.


Med risk för att misskreditera de människor som likt mig själv är troende, så är jag beredd att ta den risken, fullt ut. Det finns nämligen inget jag har som jag skulle behöva ha anledning att skämmas för, i avseendet över hur det känns att vara en ensam figur i de sammanhangen.

Det här är något som är starkt förknippat med att föreligga som vore det ett tabubelagt ämne inom kyrkans väggar och som man sällan hört talas om att det har lyfts fram som den problematik det faktiskt är, och som det innebär för den som känner sig utanför och som sällan eller aldrig har ett fungerande socialt liv i gemenskap tillsammans med andra människor. Men jag är inte unik, inte på något sätt alls unik.

Det finns fler. Men det är få som vågar tala klarspråk och säga som det är hur det verkligen ligger till med saker och ting, man kan ju stöta sig med nån.

En person som dock har valt att bryta denna så märkliga form av så kallad konsensuskultur inom kyrkan, och som har sagt några sanningens ord om det här heter, Gitten Öholm, tidigare gift, men nu änka efter Siewert Öholm, sedan knappt 3 år tillbaka i tiden. Hon säger följande, men som få vill lyssna till och ta nån notis om.

Vad spelar lovsången för roll om vi inte har verklig omsorg om varandra? frågar hon sig.

Och som hon vidare säger.  Man kommer dit ensam och man går hem ensam, säger hon.

Jag vet och förstår precis vad hon talar om. För så här ligger det till.

Exakt hur många gånger det har hänt, det har jag för länge sen tappat räkningen på, över när jag har besökt en kyrka, att ligga obemärkt som jag var som person när jag kom dit, lika osynlig var jag när jag gick därifrån och var på väg hem igen.

Det är en inget annat än skam för kyrkan! Och så har dom mage att påstå att, vi är en familj. Familj, men för vem då?