Vissa dagar när man knappt står ut med sig själv.


Man skall aldrig lägga pannan i för djupa veck de dagar i ens liv när man mår skit. För att för det första är det inte säkert att man hittar nåt man kan peka på, och som skulle kunna va nån anledning till man mår som man gör, emellanåt.

Dessutom, när man själv inte begriper sig på vad som pågår inom en, och det inte finns som man kan tycka nån rimlig anledning och orsak till att man mår som man gör vissa dar. Igår mådde jag ju hur bra som helst, så hur kunde det så förvandlas över en natt?

Ibland kan det vara skönt när man bara vill dra täcket över huvudet på sig själv och sova bort några timmar, liksom känslan av att man bara vill försvinna från allt vad tid och rum heter en stund.

Vi säger att, det händer inte mig.


Igår läste jag ett inlägg som en man har delat på sin blogg, där han beskriver den fasa han upplevde när han plötsligt och inte ont anande blev brutalt överfallen och misshandlad när han en dag var ute och promenerade.

Här ett kort citat från hans inlägg.

Men nu tänker jag Törs jag gå ut ska jag ge upp för det onda, många tankar är det i huvudet, Jag ska kämpa vidare jag ska inte ge upp för något vansinnesdåd och mitt liv är mer värt en dom 500 kronorna mannen skulle ha av mig!

När man varit med om något hemskt så förstår man också mer vad andra har gått igenom och hur oändligt sorgligt och tragiskt för familjer där det har slutat mycket mer olyckligt än vad det gjorde för mig.

Inlägget i sin helhet finns att läsa via följande länk.

https://stefansphotosweb.wordpress.com/2019/12/10/att-bli-utsatt-for-nagot-hemsktatt-kampa-for-att-inte-bli-sonderslagen/

Själv och som jag tidigare har varit inne på i tidigare inlägg här, så är det något jag sätter stort värde på att, i den mån att vädret tillåter och det inte är snorhalt lite varstans där man sätter ner sina fötter när jag är ute och går, så är det något jag uppskattar med att vandra omkring, gärna i skog och mark, där jag inte behöver ta någon annan hänsyn till mig själv över i vilket tempo jag drar upp takten. Det är en skön känsla, rätt befriande faktiskt.

Men så var det då detta med känslan av att känna sig fri, utan att man känner att nån flåsar en i nacken, som vill förbi, eller där man är ute efter några helt andra saker, känslan av att nån inte vill en väl.

Och just i och med den känsla man har av obehag, vilket kan kännas nog så konkret och skräckinjagade, speciellt när man känner att man inte har ryggen fri och inte har en susning vad som finns bakom en, det är inget man bara skakar av sig som vore det nåt slags inbillat trams, likt demoner som spökar inuti ens huvud.

För idag känns det inte längre som man kan ta nåt för givet. Det är skrämmande.