Det kallas för livet.


Så har vi då kommit fram till den näst sista dagen på det här året, vilket innebär att det här inlägget blir det sista jag skriver på min blogg för i år.

Att försöka sammanfatta året som gått i ett samma inlägg är inget som gör sig på en handvändning i det här formatet. Men ni som har hängt med ett tag sen jag startade den här bloggen i april, så har jag under det här året som gått skrivit om en hel del som rör det personliga planet i mitt liv, plus mycket annat utöver det som jag ofta har hämtat både inspiration och materiell att skriva om. Så därför ser jag ingen större anledning att idag upprepa allt vad jag tidigare här har skrivit om.

Det har onekligen vart en resa under det här året som har bjudit på allt från där jag stundtals  har befunnit mig i så djupa dalar och svackor, där vissa dagar och händelser har varit hämtade från som vore det ett drama av så förskräckliga mått att mer än en gång har det hänt jag fått anledning att misströsta om livet där precis all livskraft har sinat ut i hopplöshetens träskmarker.

Och när jag så fick veta att min yngsta dotter skulle gå igenom en stor operation, nån gång på höstkanten, då tappade jag helt koncepterna. Att jag då var och befann mig ett i totalt upplösningstillstånd är ingen överdrift säga att jag då var.

Men på nått märkligt sätt har jag alltid, förr eller senare, lyckats med konststycket att åter resa mig upp igen och med förnyade krafttag möta den verklighet som går under benämningen, livet.

Något som jag vid flertal tillfällen har tvingats med att konfronteras med om i livet är att, när man inte trodde det kunde bli så mycket värre, mot vad man tidigare har varit med om för slags prövningar, så är det det största självbedrägeri man själv tror att man har koll på fullt ut, liksom som om det aldrig skulle kunna hända och trilla ner några med mindre angenäma händelser över ens liv. Men det kommer alltid mera.

Men det som med råga överträffade allt vad som tidigare har hänt under det här året var det som inträffade natten till den 26 december. Det var då som det ofattbara hände där två bilar frontalkrockade mot varann, varpå 3 personer omkom i den så ödesdigra kraschen.  Här ett kortare utdrag från vad som stod att läsa i ortsblaskans nätupplaga.

Totalt fem personer var inblandade i olyckan. I en av bilarna fanns fyra personer och en person färdades i den andra bilen.

Tre personer, en man i 50-årsåldern från Vetlanda kommun, och två yngre män i 20-årsåldern från Ydre kommun och Sävsjö kommun, avled på olycksplatsen.

Mannen i 50-årsåldern färdades ensam i sin bil och de två andra färdades i den andra bilen. Ytterligare två personer, en man och en kvinna i övre tonåren, fördes till sjukhus med allvarliga skador.

 

Den man som var i 50-årsåldern var en vän till mig och som jag kände rätt väl. Det här är så fruktansvärt ofattbart det som hänt, att fram tills nu är det fortfarander omöjligt att förståndmässigt ta in det i sitt sinnelag. I första hand finns nu naturligtvis mina tankar hos hans familj. Jag kan inte nog understryka den smärta över vad de nu känner och går i genom. Det är ohygghligt, minst sagt.

Och nu önskar jag er ett. Gott Nytt år! I morgon fyller dessutom min älskade fru år. Vi har således dubbel anledning att fira.