En god natts sömn och…


Strax innan vi igår kväll hade gått till sängs, för att förhoppningsvis få några timmars sömn i ögonen, innan det var dags för en ny dag, så funderade jag på om jag skulle ställa klockradion på skaplig tid, för att på så vis komma upp i någorlunda normaltid på morgonen idag.

Saken är nämligen den att jag är en hockeynörd. Och ända sen jag var en liten grabb har jag följt Tre Kronors framfart på isen, under de turnerningar de spelar några gånger om året. Så idag var det alltså tänkt att jag skulle ge mig upp i ”ottan” för att titta på en mach på Tv som började att sändas redan klockan 9 i morse, där Tre Kronor ställdes mot ärkerivalen nummer 1 inom ishockey, Finland. Ett prestigeladdat möte med andra ord.

Men då sov jag som en klubbad oxe. Och det var nog lika  bra det, inte bara för att Finlands vann med utklassningsiffrorna 5-1, utan än mer var det mycket skönt att få sova ut, utan att jag låg vaken fram till att uret visade på ungefär vid tvåtiden på natten. Ibland händer det till och med att jag ligger jag vaken ännu längre fram på dygnet innan jag har somnat in.

Så en god natts sömn är inget jag precis har blivit bortskämd med på sistone. Får hoppas det vänder nu.

P.S. Det var förresten jag som fixade i ordning frukosten till oss i morse. Inte illa va?

Önskar er en glad Lucia.


Och en trevlig helg! Här i stan blir det inte så mycket till luciafirande idag, detta på grund av att gymnasieskolans estetprogram har lagts ner. Jättetrist! Får hoppas det kommer tillbaka nästa år. Men visst är det märkligt att man inte från ansvariga sida har skött det här på bättre sätt än vad som har gjorts. familj, vänner, 2013 294

Årets värsta dag. Del 2 av min årskrönika.


Idag fortsätter jag att skriva helt kort om händelser från året som har gått. I februari kom så den dag när vi blev så illa tvingade att ta farväl av vår hund, Texas här på bild. Det är svårt att sätta rätt ord på de känslor som då vällde fram inom oss, det var hemskt och som jag tror att bara den som själv har haft hund kan förstå hur ont det känns inombords för en när den så svåra och smärtsamma stunden är inne och det är dags att ta ett sista farväl. Utan omsvep råder det ingen som helst tvekan om att det här var den mest svåraste dagen för oss att ta sig igenom, under det här året.  Och det är just därför jag känner tveksamhet till om vi nånsin kommer skaffa oss en hund igen. Men samtidigt vet man att allt det som ändå innebär med att det är så positivt och så kul med att ha hund, det väger nog över i slutändan.2019 024

Lögn kan man komma en bit med, men med sanningen som främsta vapen kommer, och det brukar man göra, längst.


Det som trendar på Twitter är det som för dagen röner störst intresse att diskutera om där.

Idag är det Adolf Hitler, av alla sjuka, men den mest ondskefulla person som någonsin har beträtt jordisk mark, som det mesta kretsar kring och som idag har hamnat i fokus, för folks intresse att samlas kring för att avhandla den här dagen.

Och eftersom min irritation nu är så mycket starkare än vad jag just nu kan klara av för att, lyckas åstadkomma med att skriva ett inlägg som mer ligger i fas med fakta, plus allt det som finns för handen över vad som är sant gällande den mannen och de brott mot mänskligheten som han och hans regim gjorde sig skyldig till under åren från 1933 – 1945, så behöver jag nog försätta mitt huvud i en iskall hink först, innan jag fortsätter att skriva, om det här inte allt för angenämna ämnet.

Det som en del vill ha det till, är hur och på vad sätt vi ska betrakta och förhålla oss till Sverigedemokraterna, i dagens samhälle. Vad jag kan störa mig på, så är det när man försöker framställa Jimmie Åkesson, som en person som aldrig i hela sitt liv har varit nazist och som aldrig har velat känna till nazismens ideologi, vilket naturligtsvis inte är sant och som inte är något annat än rent nonsens. Men när man ljuger mot bättre vetande, så har sanningen alltid en viss benägenhet att komma ifatt i slutändan.

Lögn kan man komma en bit med, men med sanningen som främsta vapen kommer, och det brukar man göra, längst.

Det är djupt beklagligt att en person i storleksordningen och vars namn jag knappt vill nämna i det här sammanhanget, ska få så stor uppmärksamhet som han fått nu idag, det är rent ut sagt beklämmande.

Men, och vad jag inte heller kan ställa mig bakom och fördra är när man beskyller, hela 24% av Sveriges befolkning för att vara nazister. Det är så dumt och fånigt att det gör det nästintill omöjligt att föra en sansad dialog med de som framför den typen av falska anklagelser.

Varför försöka prata nån till rätta som hela tiden skjuter ovanpå målet och som har siktet fel inställt?

Nånting står uppenbart inte rätt ställt till med ordning och reda, med var sak på sin specifika plats i dagens samhälle. Dessvärre hyser jag ingen större tilltro och tillförsikt mot de politiker som idag styr och ställer i det här riket. Och det som Socialdemokraterna förslagsvis bör ställa för frågor till sig själv är. Varför är det då så många av gamla sossar som idag har gått över och numera sympatiserar med Sverigedemokraterna?

 

Till minne av Marie Fredriksson. Älskad och saknad.


Ett av dom absolut största minnen och ögonblick jag har i mitt liv. Jag och min blivande fru hade lovat varann evig trohet ock kärlek i Vetlanda Kyrka, den 26 maj 2007. Min yngsta dotter framförde då den här så fantastiska låten till oss den dagen. Idag kom det så hemska beskedet att Marie Fredriksson har avlidit. Men hennes röst kommer aldrig att försvinna, den lever för alltid kvar. ❤

Hur julen blev ett monster.


När jag var 11 år fyllda var jag en bland flera andra som det året hade sålt flest majblommor i Göteborg. Och det skulle jag senare få ta emot ett pris för, vilket jag kände mig både glad och inte så lite stolt över.

Dagen till ära hade jag tillsammans med den klass jag gick i, en kväll begett oss till en biograf, för att titta på en film, där prisceremonin skulle äga rum, och där priserna sen skulle delas ut till oss var och en. Filmen hette: Vi 5, nånting, har jag för mig.

Själv fick jag mottaga ett presentkort på 50 kronor, som jag sen kunde använda mig av för att inhandla, till vad som gick till att handla julklappar för i vilken valfri butik som helst. Minns att jag var och shoppade i den affär som då hette B&W, men som dess har ändrat namn till något helt annat.

Och om jag inte minns helt fel så fyllde jag en papperspåse med en del prylar som jag sen delade ut på julafton till de närmaste anhöriga i vår familj. Det är ett kul minne.

Idag däremot hade 50 kronor inte räckt till så mycket att handla för, man kommer inte så långt om man har tänkt ge sig ut och shoppa för en sån liten nätt summa. Och frågan är om det ens hade varit nån idé med det?

Idag har julhandeln utvecklats till ett enda vansinnigt, ohejdbart kommersiellt jippo där allt sans och vett verkar som bortblåst hos somliga när det har kommit till den här tiden på året. Och inte märks det av nån avmattning heller i vad som ryms på folks bankkonton mot tidigare år om hur mycker pengar det läggs på juklappar. För återigen sägs det att julhandeln har slagit nya rekord i kassaklirret hos köphandarna.

Julen har blivit ett monster, och som vi gladeligen inte bara mättar varje år, utan som vi också ser till det växer sig större och större för var år som går. Och frågan är. Får vi nånsin nog?

Men vill du leka med elden så säg sen inte att det bara var en lek.


Att det hos en del människor finns en naivitet som mer gränsar till det banala, utan som handlar om något helt annat när det kommer till att handla om när man sätts i direkt närkontakt med den andliga världen, vilken är precis lika verklig och påtaglig som luften vi andas och om allt det vi med våra fysiska ögon ser omkring oss, så kan jag inte låta bli att förundras över hur funtade somliga är som vill ha det till att, ” det är ju bara en oskyldig lek det handlar om” och som man inte tar på så särskilt stort allvar, eller som vissa gör, helt blundar och nonchalerar för riskerna med vad det innebär att pyssla med andliga ting.

Något som jag ofta har frapperats över när det  gäller en del personer som, låt oss för att göra det hela inte alltför komplicerat, kalla dessa för sökare, men som nödvändigtsvis inte behöver betyda att det stannar där vid att man söker sanningen i allehanda religioner som finns i den här världen, vilket vi för övrigt känner igen genom betäckningen new age, så är det märkligt detta att ju mer flummigt och mer abstrakt det budskap blir som gurus och övriga andliga ledare vill förmedla, desto mer intressant och spännande är det som att det blir det för den som har lånat ut sitt öra till att lyssna vad dessa falska profeter har att förmedla.

Men när det kommer till att lyssna och bejaka kristendomens budskap, då blir det plötsligt något helt annat ljud i skällan, då är det inte längre lika intressant.

Men så har vi då dessa som tar sitt andliga sökande ett steg ytterligare vidare och ohämmat öppnar upp sitt sinne för den andliga världen, detta genom att man deltar i vad som i dagligt tal inom den andliga världen kallas för seans.

Men här är jag dock inte lika övertygad om att det som driver en människa till att delta under en seans och dess former och ritualer är dess hunger efter andliga ting, och att man på så vis får sitt andliga behov tillgodosedda, vilket man naturligtsvis inte får.

Nej, här tror jag att det är helt andra saker som spelar in i sammanhanget, nämligen om och vad det går ut på är att få sin nyfikenhet stillad över vad man vill att döda personer man kände till när de var i livet, och vad de nu vill förmedla för slags budskap till den som har sökt sig dit och som man därför tror att man kan få hjälp med att få en del av de frågor man bär på besvarade.

Men inget kan bli mer felaktigare än så.

Lyssna på denna kvinna hon vet vad hon pratar om.

http://www.kristen.nu/livsberattelser/intervju-med-fd-professionellt-medium/

 

 

Det kommer alltid andra dagar in i ens liv.


Från och till har jag under det här året kastats mellan av att stundom befinna mig i ett tillstånd av djupaste förtvivlan, där mörkret krampaktigt har tagit ett fast grepp om min själ. Avgrunden har ofta varit en dyster påminnelse om dess slutgiltiga destination.Men genom allt och vad som har hänt har jag ändå har känt en viss förnöjdsamhet över livet  vad det har att bjuda på i hela sin komplexitet.

Och det som har gjort att jag inte för gott har kastat in handduken, i ett resignerat tillstånd av att inte helt och hållet ge upp kampen om förhoppningen om ett bättre och mer meningsfullt liv på sikt, så är det oundvikligt bortse från att det trots allt finns dem som vill se att jag lever vidare och som faktiskt finns till, även om jag inte alltid själv är ytterst medveten om att det finns dom som bryr sig och som är uppriktiga med vad dom säger.

Och det är jag naturligtsvis mycket tacksam för och som jag sätter stort värde på.

Var kommer då min tro på Gud in i bilden när det gäller det här? För det första finns det inget enkelt och självklart svar på den frågan. För precis lika mycket som livet i sig själv är något man aldrig kan ta för givet, vilket har fört med sig att jag ofta har återkommit till den episka frågan om varför just jag skapades och blev till i ett förutbestämt gudomligt syfte, så är tron långt ifrån alltid en självklar sak och som alltid finns där på plats i mitt inre.  Ibland har det till och med känts som att det har legat mig betydligt närmre att kalla mig för ateist, än att så att säga ställa mig mitt på vägen och fortsätta på den väg som har fört mig fram till vart jag befinner mig idag.

Livet är i sanning en lång och utdragen brottningskamp, där man stundtals kämpar mot en till synes övermäktig motståndare som vill få en till att inse. It´s no use man.

Men så kommer det då andra dagar.