Än har jag nog inte tänkt att ge upp hoppet om livet.


Idag har det varit en sån där dag då jag har fått kämpa för att hålla mig i ett upprätt tillstånd, utan att jag inte har behövt att lägga mig ner och vila en stund. Det känns att kroppen nu börjar få nog av att jag inte får tillräckligt med sömn på natten för att klara av att hålla mig vaken under de timmar man normalt sett håller sig uppe på dagtid. Och nu tycks det alltså som den tar ut sin rätt.

Men jag har nu insett att det här är inget problem jag längre klarar av att få ordning och rätsida på på egen hand. Nu är det dags att nån annan får ta över rodret och se till att mina livsdagar blir fler än vad de annars riskerar att utebli.