När frågor blir för närgångna.


Som jag i tidigare inlägg har skrivit om så ägnar jag viss del av min lediga tid åt att skriva ner berättelser om mitt liv. Och som så småningom, vad som är meningen med den, skall det rendera i att när jag har skrivit klart,  den boken, så skall den sen lämnas tillbaka till min dotter.

Boken som sådan är uppbygd på ett sådan sätt att, genom de frågor som ställs i den, vilket rör sig om ett så övergripande spectra, allt från när jag föddes, hurdan min relation till föräldrar var, plus mycket andra händelser som har ägt rum i mitt liv, vem som var min bäste kompis och så vidare.

Som säkert var och en förstår är det omöjligt att i det här formatet helt och fullt ge rättvisa genom att här återge åt de allehanda frågor som ställs i den.

Men det är allt annnat än en lätt sak att ta sig i genom det här projektet, eller vad man nu ska kalla det för. Helt oproblematiskt är det inte.

För i och med de svårigheter det innebär, att mer gå in på djupet av sig själv, där man liksom måste rota inom sig själv för att på någorlunda sätt ge en sann och rättvis återskildrande berättelse om mitt liv, sä händer det som man oundvikligen inte kommer undan. Man kör fast.

Och när man gör sig själv påmind om händelser ur ens liv som man för länge sen har lämnat bakom sig, saker och ting man inte vill komma ihåg och som det var tänkt att man aldrig mer skulle behöva bli påmind om, då gör det ont i en när en del av minnesbilderna börjar på att spöka i huvudet.  Sen finns det naturligtsvis en annan sida av det också, konstigt vore det annars.

Det kommer sålunda ta tid innan jag har skrivit färdigt det sista bladet i den boken, men det får ta den tid det tar, jag har ingen brådska.