Därför måste vi fortsätta våga prata om de obekväma samtalsämnena i vårt samhälle.


Dagens största samtalsämne och som det har skrivits en hel del om på social media, handlar om den friande dom som idag har fastställts från Göteborgs Tingsrätt gällande de anklagelser som har framförts mot Ann-Sofie Hermansson där hon anklagats för att ha riktat kritik där hon har kallat debattörerna Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahi för extremister i sin blogg.

På ledarsida i Göteborgs-posten, kommenterar man det hela få följande sätt.

Ann-Sofie Hermansson tog strid mot de krafter, islamister och postkoloniala vänstergrupper, som vant sig vid frikort till kulturens skattefinansierade finrum. Förtalsanmälan kan ses som ett försök att höja priset för obekväm kritik. gp.se/1.23857504

Att det sen råkar finnas de som inte är lika förtjusta, likt journalisten, Martin Aagård på Aftonbladet och som inte ser förtjänsterna av att demokratin och det fria ordet är de stora vinnarna efter dagens domslut, det om något vittnar om de så destruktiva mörkerkrafter som har till sitt yrke att vara journalist.

På senare år, allt från där biskopar och övrigt ledande folk inom svenska kyrkan, samt  vissa individer inom media, såväl inom politiken, där man har gjort allt som står i deras makt för att kratta manegen till att få små svenska oskyldiga öron och övriga sinnen till att få oss bli medvetna om att islam är en fredens och kärlekens religion, och som man därför  menar på har och finns det inget vi behöver vara förskräckta över för vår personliga vidkommande till att vi skulle få vår frihet berövad från se som vill stjäla den i från oss.

Men allteftersom det stöd och den uppmuntran man fått utan några som helst krav på motprestation från det etablissemang jag nyss nämnde, hur man på korrekt sätt uppför sig för att smälta in i det system vi kallar för demokrati, med de spelregler som finns och som gäller för oss som lever och bor en demokratisk stat, så har extremistister inom islam allt mer flyttat fram sina positioner i vårt samhälle, vilket de i stort sett är obehindrade till att göra.

 

Ibland hände det att vi samtalade med varann om Gud.


För några år sen kom jag i kontakt med en person som hade en blogg som han kallade för Kolportören. Hans namn var, Joachim Elsander. Ibland kunde det då och då hända att det hettade till oss två emellan när vi inte i alla stycken och varje mening var helt överens om en del spörsmål, kring ämnen som teologi, plus mycket annat i övrigt vi stundom hade livliga diskussioner om som kretsade kring de centrala frågorna kring kyrka, kristen tro, och så vidare.

Personligen är jag av den bestämda uppfattningen att om det inte finns några som helst skiljelinjer som skiljer varann åt i endera rikting, utan att man ensidigt till punkt och pricka är överens med varann om i stort sett allt, vilket i och för sig kan ha sina fördelar det också, då övergår det snart till att bli ett rätt ensidigt och trist samtal i slutändan. Och den adekvata frågan är då hur mycket ett samtal egentligen är värt i progressiv riktning om det inte finns några som helst meningsskiljaktigheter som skiljer varann åt om det som har föranlett till ett visst ämne man vill diskutera om?

Och om strävan är att försöka uppnå konsensus, men sett utifrån den ståndpunkt man intagit där man hela tiden ensidigt hävdar sin rätt till vad man anser att alla andra bör ta efter, då har man grovt misstagit sig till vad det goda och lärorika samtalet handlar om.

Men något som jag gillade och uppskattade med denne man var hans öppenhet och ödmjukhet till att allt är inte alltid fullt så enkelt, och som en del har velat göra det till, att allt är inte fullt så enkelt att man kan tillskriva livets komplexitet  i att allt är antingen svart eller vitt, helt befriat från gråzoner och som därför tvärsäkert ger oss alla färdiga svar serverade på ett silverfat. Riktigt fullt så enkelt är det inte.

Och de som självsäkert sitter inne med alla färdiga svar och som man försöker påtvinga andra till att ta efter, de ger jag inte mycket för.

Häromdan nåddes vi av det så ledsamma beskedet om att den man som jag här har skrivit om, har nu efter en tids kamp mot cancer avlidit.

Joel Halldorf, har skrivit ett känslosamt inlägg till hans minne, och som jag här i korthet återger via ett citar från det inlägget.

Frikyrkliga helgon finns i olika format: den trofasta bönetanten, den djärva missionären och den karismatiske predikanten. Joachim Elsander var ingen av dessa. Men han var ett helgon – ett helgon för vår tid. I en värld som är mätt på ord men hungrar efter äkthet förkunnade han med sitt liv, ända in i döden.

https://www.dagen.se/ledare/joel-halldorf-joachim-elsander-var-ett-helgon-for-var-tid-1.1661600?fbclid=IwAR1YcXGxQbPTLXAXwV4m_PTU9UTz476FdfPuifmOhuSk8d2i8FPT-Xl4640