Ha ett underbart liv!


Och. Önskar er alla en fantastisk bra, alla hjärtans dag!

❤️

2019 261

Allt det jag försöker lära mig av livet men som jag ändå aldrig kommer att förstå.


När det beträffande gäller och avser de gränsdragningar där jag genom åren och fram tills nu försökt lära mig och inse vart gränsen går för hur mycket man tål och orkar med, innan ens krafter har sinat ut i nåt slags töcken av där man knappt själv är medveten om man över huvud taget befinner sig i ett vaket tillstånd eller ej, så är jag långt ifrån fullärd, och det lär jag säkert med stor sannolikhet heller aldrig att bli under min livstid.

För som när det gäller att komma fram till rätt slags insikt och förståelse över hur mycket det går att tänja på kroppens resurser till hur mycket påfrestningar den klarar av, detta  utan att man är snudd på att kollapsa för att man känner sig så trött att man med släpande fotsteg släpar sig fram till det rum där man kan lägga sig ner och vila en stund, så är jag nog en dumdristig en som fortfarande inte har lärt mig mer än vad jag redan vet när det gäller mina bristfälliga kunskaper inom det fysiologiska området.

Och just när det gäller och beträffar samspelet, som kan vara nog så motstridigt, mellan å ena sidan vad huvudet intalar en till vad man tror och som man inbillar sig att man klarar av och vad den sänder för slags signaler, mot vad som i sin tur står i bjärt kontrast till mot vad resterande delar av vad ens kropp försöker tala om för en, vilket allt som ofta inträffar att den talar till ”döva öron”, så har jag uppenbara svårigheter med få dem att vara sams till att dra åt samma håll.

Nån som känner igen sig? Ja, jag kunde nästan tro det. Men jag har kanske fel?