Nu ”dammar” jag av tangentbordet.


Inte för att jag i dagsläget känner mig så mycket mer utvilad mot hur jag tidigare har känt mig i fysiskt skick, vilket till sist föranledde att jag kände att jag var i behov av att ta några dagars vila uppehåll från bloggandet. För som när man känner och är väl medveten om att man inte gör sig själv nån större rättvisa till vad det än man håller på med för slags aktivitet, så när man knappt orkar med vare sig det ena eller det andra, då gör man bäst i att ta ett steg tillbaka för att sen komma tillbaka med någorlunda utvilade krafter igen.

Nog om det nu. Dessutom kan det vara nog så tröttsamt att läsa om nån som hela tiden skriver i återkommande inlägg om hur trött den individen är och känner sig.

Men så länge det känns som att jag fortfarande har nåt att ge i vidare mening inom det vi kallar för att skriva, och gällande just det specifika området av våra liv och vad som i sin tur kan generera för slags inlägg som jag publicerar här, så lär jag nog fortsätta ett tag till med den här verksamheten. Och, så länge det finns liv finns det hopp. Tror jag i alla fall det gör.

Hoppas ni vill stå ut med mig även fortsättningsvis också.