Var det idag allt hopp för mänsklighetenför försvann?


Expressen skriver om det så ofattbara som idag har hänt.

En 1,5-åring ska ha hotats med kniv av 4-5 tioåringar i Haninge i södra Stockholm, enligt ett larm till polisen.

Man läser i stort sett dagligen på sociala media om brott och överfall som har ägt rum mot intet ont anande individer. Men som när man nu läser om ett litet barn på ett och halvt år som blivit hotad med kniv av ett gäng äldre killar, det gör mig fullständigt förstummad av ilska. Hur är det möjligt?

I skrivande stund är det som har hänt inget som har fått Twitter att rasa med alla tänkbara kommentarer kring det som har hänt, vilket i sig är rätt så anmärkningsvärt. Men kanske är det som så att det nu har gått så långt med all skit som händer i vårt samhälle, att numera är det ett ytterst fåtal individer som ids bry sig? Kanske har vi alla lite till mans blivit avtrubbade?

https://www.expressen.se/nyheter/pappans-larm-till-polisen-15-aring-knivhotad-/

Nu vill jag bli den man jag är avsedd till att vara.


När man som jag och min fru gör lever så tätt inpå varann som vi gör, det vill säga förutom vid de tillfällen när det händer att vi var för sig är iväg nånstans åt varsitt håll, så är det långt ifrån en självklar sak att man märker av när nånting bryter av mot ett i övrigt invant mönster mot hur pendeln slår, oavsett om det slår mot det negativa hållet eller om det rör sig i bjärt kontrast åt det andra hållet.

Vilket kan handla om från allt hur vi beter oss mot varandra, hur saker och ting lätt kan missförstås för att man har råkat säga nånting i fel tonläge, eller om man har gjort en viss min, en viss gest som kan uppfattas på ett sätt som det aldrig var tänkt från den andres sida, men som oförskyllt blir det till en anledning att man inte riktigt har dragit åt samma håll i ett visst avseende.

Det är i sanning inga svåra svårigheter med att man liksom blir blind inför varann och så märker man inte av nåntin alls när nyanserna har skiftat färg. Och när det i stället har ersatts av en gråmulig trist ton av färgskalan, liksom när det händer att ett kraftigt väderomslag som har ägt rum. från där det tidigare har varit klart och fint väder, till där det är så grått och tungt väder som hänger över en där det är så till den grad kompakt att det enda man ser framför ens ögon är bara en tjock grå massa som breder ut sig på på himlen utan att det släpps fram det minsta strålar av ljus.

Så nu till min poäng och vad det är jag vill komma fram till med det här inlägget.

På senare tid har, vilket inte har undgått min fru, så har mitt humör inte varit det allra bästa av vad man kan önska av en riktig karl som älskar sin fru, och som på allt sätt sätter värde och i allt uppskattar henne för den hon är, imte minst för allt det goda hon gör, både mot mig men även för resten av sin omgivning.

Men sakta men säkert, liksom man själv inte har lagt märke till vad som har hänt med mig på senare tid, så har det smygits sig inett gift i mig, vars process har lett fram till att jag fram till nu har insett och kommit till insikt vad det är som behöver göras för att jag inte fortsättningsvis ska sprida nån mer vidare energi runt omkring mig och på så vis förpesta tillvaron för min omgivning.

Så här har ni min ursäkt och förklaring till att jag på senare tid har fallit in i en slags grådassig dimma, över där det mesta jag sett och lagt märke till, så har det renderat till att jag har blivit en väldig negativ individ, med en i övrigt negativ inställning till livet, vas nyanser där det mesta har blivit fokuserat till röra sig om en massiv gråskalig ton.

Men det är det tänkt det ska bli ändring på det, från och med nu.