Fritt skrivet från mitt hjärta.


Om man varje dag skulle leva sitt liv som vore det den sista man levde innan man dog, så är det nog inget jag nånsin kommer att omfamna och göra till nån livsfilosofi som vore det nåt eftertraktat att ta till sig och leva efter.

Personligen är jag övertygad om att den korta stund vi har på jorden är på förhand bestämd över hur långt eller hur kort vårt liv kommer att bli, så varför då oroa sig över allt det som man inte vet nånting om som kommer att ske i ens liv?

Idag mot tidigare under mitt liv  lever jag mer efter devisen att ta en dag i sänder. Och frågan är om jag ens gör det om sanningen ska fram. Men att från det till att leva efter som den här dagen vore den sista i mitt liv, dit är steget fortfarande långt för mig.

Sen efter det jag som 20-åring tog mitt pick och pack och drog iväg från Göteborg ,så är det många av mina gamla kompisar sen den tiden som idag inte längre finns kvar i livet. En del av dem hade slösat bort sitt liv genom tung användning av droger, vilket förkortade deras liv mot hur det annars hade kunnat bli. Och det är något som jag ofta har känt stor sorg över. Sen finns det ju även dem som har gått bort på annat sätt också utan att det fanns nån inblandning av droger som de nyttjade.

När jag så för 6 år sen fick beskedet om att en gammal barndomskompis till mig, och som jag hade mycket kul tillsammans med när vi var i tonåren, hade dött i cancer, då var det som ett helt hus hade rasat ihop över mig, varpå jag gick in i en väldig tung period av mitt liv, där depressionen som sen slog till kändes det som det var mer än jag orkade stå ut med ett tag.

Och även fast det finns saker och ting i mitt liv som jag inte känner mig tillfreds över hur det har formats till att bli, så finns det också det som jag sätter stort värde på och som fyller mitt liv med mening.

 

Apropå oss människor emellan.


På temat: Människor jag mött i mitt liv, vilket rör sig om ett brett spectra över de jag har fått glädjen till stifta vidare bekantskap med och mer lärt känna, till mer ytliga bekantskaper som hastigt har fladdrat förbi, så är det ett ämne jag mer än gärna återkommer till i kommande inlägg här framöver, med jämna mellanrum.

Något och som jag är säker på att de flesta av oss nån gång har varit med om i livet, så är det dem som, och som jag nog aldrig kommer att bli klok på, kan byta humör över bråkdelen av en sekund. För från att det ena stunden har varit hur trevliga och tillmötesgående som helst, så är det nåt konstigt som plötsligt händer när de visar upp en helt annan sida av sig själv mot hur man tidigare uppfattade hurdana dom var som personer.

Och som när det händer att man visat upp sig från sig allra soliga sida, till att det förbytts mot ett helt annat humör, där man bokstavligt talat har tjurat ihop och är allmänt sur och vresig av sig, då är det inte alltid fullt så enkelt att hänga med i svängarna över vad det var som då hände.

Känns det igen? Kunde nästan tro det. Så välkommen att ta del av en och annan anekdot hämtat från verkliga livet ut mitt minnes garderob, här framöver.