Var det idag allt hopp för mänsklighetenför försvann?


Expressen skriver om det så ofattbara som idag har hänt.

En 1,5-åring ska ha hotats med kniv av 4-5 tioåringar i Haninge i södra Stockholm, enligt ett larm till polisen.

Man läser i stort sett dagligen på sociala media om brott och överfall som har ägt rum mot intet ont anande individer. Men som när man nu läser om ett litet barn på ett och halvt år som blivit hotad med kniv av ett gäng äldre killar, det gör mig fullständigt förstummad av ilska. Hur är det möjligt?

I skrivande stund är det som har hänt inget som har fått Twitter att rasa med alla tänkbara kommentarer kring det som har hänt, vilket i sig är rätt så anmärkningsvärt. Men kanske är det som så att det nu har gått så långt med all skit som händer i vårt samhälle, att numera är det ett ytterst fåtal individer som ids bry sig? Kanske har vi alla lite till mans blivit avtrubbade?

https://www.expressen.se/nyheter/pappans-larm-till-polisen-15-aring-knivhotad-/

Nu vill jag bli den man jag är avsedd till att vara.


När man som jag och min fru gör lever så tätt inpå varann som vi gör, det vill säga förutom vid de tillfällen när det händer att vi var för sig är iväg nånstans åt varsitt håll, så är det långt ifrån en självklar sak att man märker av när nånting bryter av mot ett i övrigt invant mönster mot hur pendeln slår, oavsett om det slår mot det negativa hållet eller om det rör sig i bjärt kontrast åt det andra hållet.

Vilket kan handla om från allt hur vi beter oss mot varandra, hur saker och ting lätt kan missförstås för att man har råkat säga nånting i fel tonläge, eller om man har gjort en viss min, en viss gest som kan uppfattas på ett sätt som det aldrig var tänkt från den andres sida, men som oförskyllt blir det till en anledning att man inte riktigt har dragit åt samma håll i ett visst avseende.

Det är i sanning inga svåra svårigheter med att man liksom blir blind inför varann och så märker man inte av nåntin alls när nyanserna har skiftat färg. Och när det i stället har ersatts av en gråmulig trist ton av färgskalan, liksom när det händer att ett kraftigt väderomslag som har ägt rum. från där det tidigare har varit klart och fint väder, till där det är så grått och tungt väder som hänger över en där det är så till den grad kompakt att det enda man ser framför ens ögon är bara en tjock grå massa som breder ut sig på på himlen utan att det släpps fram det minsta strålar av ljus.

Så nu till min poäng och vad det är jag vill komma fram till med det här inlägget.

På senare tid har, vilket inte har undgått min fru, så har mitt humör inte varit det allra bästa av vad man kan önska av en riktig karl som älskar sin fru, och som på allt sätt sätter värde och i allt uppskattar henne för den hon är, imte minst för allt det goda hon gör, både mot mig men även för resten av sin omgivning.

Men sakta men säkert, liksom man själv inte har lagt märke till vad som har hänt med mig på senare tid, så har det smygits sig inett gift i mig, vars process har lett fram till att jag fram till nu har insett och kommit till insikt vad det är som behöver göras för att jag inte fortsättningsvis ska sprida nån mer vidare energi runt omkring mig och på så vis förpesta tillvaron för min omgivning.

Så här har ni min ursäkt och förklaring till att jag på senare tid har fallit in i en slags grådassig dimma, över där det mesta jag sett och lagt märke till, så har det renderat till att jag har blivit en väldig negativ individ, med en i övrigt negativ inställning till livet, vas nyanser där det mesta har blivit fokuserat till röra sig om en massiv gråskalig ton.

Men det är det tänkt det ska bli ändring på det, från och med nu.

 

 

 

 

 

Varför litar inte Sverigedemokraternas väljare på politiker?


Lite extra helgläsning för er som är intresserade. Det här inlägget skrevs i oktober 2014 av Andrej Kokkonen, men känns precis lika aktuellt nu som då.

Enligt SVT:s vallokalsundersökning, VALU, uppger endast 26 procent av SDs väljare att de har mycket eller ganska stort förtroende för svenska politiker. Motsvarande siffra i väljarkåren som helhet är 67 procent. Många har velat förklara misstron mot politiker bland SDs väljare med att man väljer att rösta på SD för att uttrycka missnöje med de etablerade partierna. Som jag tidigare visat är det dock inte troligt att SDs väljare proteströstar i högre grad än andra partiers väljare, varför den förklaringen knappast håller sträck. Har politikermisstron istället något att göra med att SDs väljare är oroliga invandringens konsekvenser?

Ska vi tro den brittiske forskaren Lauren McLaren är svaret på den frågan sannolikt ja. I två nyligen (2012) publicerade artiklar konstaterar hon att personer som är oroliga för invandringens konsekvenser tenderar att misstro politiker i de flesta länder i Västeuropa. Hon förklarar detta med att personer som ser invandrare som ett hot…

Visa originalinlägg 565 fler ord

En vecka tillsammans med ett litet barn.


Under hela den här veckan som gått har vi haft ett av våra barnbarn hemma hos oss och som vi tagit hand om, vilket vi för övrigt mer än gärna ställer upp på när tillfälle ges till det.

I maj fyller gossen 4 år. Och då tror säkert de flesta att det har varit full sula med allt vad det nu innebär att ta hand om ett litet barn som är i den åldern. Och så hade det säkert vart också, det förutsatt när det rört sig om normal förhållande och om allt hade varit som det brukar vara och hur det kan gå till när de små liven kommer hit och vänder upp och ner på saker och ting som finns på bestämd plats i vårt hem. Ni kan bara försöka er på att gissa bara hur kul man kan ha med ett skohorn? Jodå, det funkar bra det också med att stoja omkring med.

Men nu är inte allt som det brukar vara, den här gången.

Men för viss anledning skull, inte minst för att jag inte mer detaljerat vill gå in på vad som har hänt, så därför får ni som läser det här inlägget nöja er med att inte veta mer än vad ni behöver veta över vad som har hänt. Men så mycket kan jag säga att grabben mår nu bra och är vid gott mod, och i nästa vecka är han nog tillbaka till sina kompisar på förskolan igen.

Häromdan hade han frågat min fru om varför vi inte hade någon egen bil. Frun hade då svarat han att, vi har inte så mycket pengar så att vi kan köpa oss en egen bil, förstår du. Men den lille killen pratar man inte omkull hur som helst. För kvicktänkt som han är levererade han  följande svar. ” Men jag har pengar, hemma, så jag kan köpa en ny bil till er”.

Vad säger man då?

 

Nu ”dammar” jag av tangentbordet.


Inte för att jag i dagsläget känner mig så mycket mer utvilad mot hur jag tidigare har känt mig i fysiskt skick, vilket till sist föranledde att jag kände att jag var i behov av att ta några dagars vila uppehåll från bloggandet. För som när man känner och är väl medveten om att man inte gör sig själv nån större rättvisa till vad det än man håller på med för slags aktivitet, så när man knappt orkar med vare sig det ena eller det andra, då gör man bäst i att ta ett steg tillbaka för att sen komma tillbaka med någorlunda utvilade krafter igen.

Nog om det nu. Dessutom kan det vara nog så tröttsamt att läsa om nån som hela tiden skriver i återkommande inlägg om hur trött den individen är och känner sig.

Men så länge det känns som att jag fortfarande har nåt att ge i vidare mening inom det vi kallar för att skriva, och gällande just det specifika området av våra liv och vad som i sin tur kan generera för slags inlägg som jag publicerar här, så lär jag nog fortsätta ett tag till med den här verksamheten. Och, så länge det finns liv finns det hopp. Tror jag i alla fall det gör.

Hoppas ni vill stå ut med mig även fortsättningsvis också.

 

 

Nu är det bara vila som gäller för min del.


Natten som var mellan igår och idag har jag sovit i ett sträck, vilket jag inte har blivit särskilt bortskämd med på senare tid. Faktum är att jag själv inte kan dra mig till minnes när det senast hände att jag obehindrat fick mig så mycket sömn till livs under en och samma natt. Det är ett bra tag sen det hände, men förhoppningsvis är det nu på väg att rätta till sig.

Och som jag i sen tidigare inlägg här har skrivit och gett en del ledtrådar om, så känner jag mig för närvarande rejält sliten nu vid det här laget. Och då finns det inte så mycket annat att göra åt saken än att försöka vila upp sig några dagar som ligger framför, vilket är tänkt jag nu kommer att göra.

Så väl mött tills vi ses här igen. Nu tar en jag paus i några dagar från social media.

Allt det jag försöker lära mig av livet men som jag ändå aldrig kommer att förstå.


När det beträffande gäller och avser de gränsdragningar där jag genom åren och fram tills nu försökt lära mig och inse vart gränsen går för hur mycket man tål och orkar med, innan ens krafter har sinat ut i nåt slags töcken av där man knappt själv är medveten om man över huvud taget befinner sig i ett vaket tillstånd eller ej, så är jag långt ifrån fullärd, och det lär jag säkert med stor sannolikhet heller aldrig att bli under min livstid.

För som när det gäller att komma fram till rätt slags insikt och förståelse över hur mycket det går att tänja på kroppens resurser till hur mycket påfrestningar den klarar av, detta  utan att man är snudd på att kollapsa för att man känner sig så trött att man med släpande fotsteg släpar sig fram till det rum där man kan lägga sig ner och vila en stund, så är jag nog en dumdristig en som fortfarande inte har lärt mig mer än vad jag redan vet när det gäller mina bristfälliga kunskaper inom det fysiologiska området.

Och just när det gäller och beträffar samspelet, som kan vara nog så motstridigt, mellan å ena sidan vad huvudet intalar en till vad man tror och som man inbillar sig att man klarar av och vad den sänder för slags signaler, mot vad som i sin tur står i bjärt kontrast till mot vad resterande delar av vad ens kropp försöker tala om för en, vilket allt som ofta inträffar att den talar till ”döva öron”, så har jag uppenbara svårigheter med få dem att vara sams till att dra åt samma håll.

Nån som känner igen sig? Ja, jag kunde nästan tro det. Men jag har kanske fel?