När alla goda ting är tre. En toppendag i mitt liv.


När jag igår hade begett mig iväg på min cykel för att inhandla veckans mat plus lite till på Ica Maxi, så hände det som brukar hända när vi, eller om jag på egen hand är där och handlar. Det blir gärna lite mer än vad som först är planerat som åker ner i kundvagnen. Gårdagen var inget undantag från den regeln. Men vadå, när lösviktsgodiset ligger på inte mindre än 49:- hektot, då är det väl ganska så självklart man passar på? Det är ju trots allt ändå snart påsk.

Så där stod jag sen vid kassan med fler varor än vad jag först hade tänkt mig det skulle bli. Tänkte för mig själv, att det här får jag aldrig med mig hem på cykeln, lika bra jag ringer efter en Taxi, tänkte jag.

Men precis i samma stund när jag var på väg att plocka ner varorna i sammanlagt 3 bärkassar, det var då jag fick syn på en god vän till oss, och som just själv hade varit där och handlat. Och utan att jag knappt hade hunnit säga ett ord till han, så erbjöd han sig att köra hem våra varor till oss, i sin bil. Det går inte nog att beskriva hur tacksam jag kände mig. Att han dessutom och som han sa, inte hade planerat att åka och handla vid just den tidpunkten på dan utan senare på eftermiddan, det gör det hela än mer fantastiskt. Snacka om en räddande ängel. Och som  dök upp i precis rätt tid.

Senare på eftermiddagen fick jag ett mycket trevligt telefonsamtal från en gammal kompis till mig, som bor i Göteborg, och som jag haft lite sporadisk kontakt med lite till och från. Det är en gammal klasskompis till mig och som jag kamperade ihop med när jag på 70-talet gick i högstadiet i en skola som heter Hammarkullskolan, som för övrigt ligger i Angered strax utanför de centrala delarna av Göteborg. Så det blev en både lång och mycket trivsam pratstund vi fick med varann.

Och så då strax efter det att vi hade ätit middag, då fick vi fint och kärt besök från ett av min frus barnbarn, och som sen var och hälsade på hos oss några timmar.

En toppendag, helt enkelt.

När livet tog en helt ny vändning.


Sen efter det jag skrev om på min blogg i lördags kväll, så har det varit övervägande positiv respons från de som har tagit del och läst det jag då skrev om här. Men de som känner mig, med det menat de som känner mig sen visst antal år tillbaka i tiden, så kom som det verkar inte som nån större överraskning för dem det jag nu gick ut med.

Annat var det på den tiden strax efter det att ryktet hade spridits ut, bland mina gamla polare, släkt och övriga vänner om att jag hade blivit frälst. Den gängse uppfattningen hos de allra flesta var att, antingen ansåg man att det här var något som snart skulle gå över, en ny fixidé från min sida var inte så ovanligt att det hände, och inom kort skulle jag vara tillbaka som den gamle Tony igen, ” i de rätta gängorna”. Men så fanns de även dem som var övertygade att det enbart rörde sig om en ploj från min sida.

Och som en del inledningsvis sa, så var det här bara något, med syftet där jag ville driva gäck med mot de som var kristna och mot kyrkans sida. En dagsslända som snart vi alla hade glömt bort vad det var som hade hänt.

Men så var det inte, det gick betydligt och mycket djupare än så, rakt in i mitt liv.

En annan positiv sak som har hänt och som gjorde mig inte så lite förvånad, var att jag i söndags blev kontaktad av en journalist som hade läst det jag skrev om här, och som därför skulle tycka det var intressant att göra en intervju med mig, vilket är planerat till att äga rum nån gång under morgondagen, på tisdag alltså.

Mer om det återkommer jag till i  senare inlägg här.

 

Min väg tillbaka till Gud. – Mitt personliga vittensbörd.


För inte så länge sen tog jag beslutet att ta upp mitt kors och åter bekänna mig till den kristna tron. Det här kommer kanske som en överraskning för en del. Men jag har insett att det enda hopp jag har är den tro och som jag tidigare har haft, men som av olika anledningar har den sen ett tag tilbaka i tiden legat i dvala. Men nu har jag bestämt mig för att följa den väg som Jesus Kristus en gång i mitt liv tidigare kallade mig till att följa.

När jag var 19 år, det var då allt tog sin början. Jag hade då levt ett hårt liv som inkluderade i stort sett allt med av det innebär att gå ner sig i det misserabla drogträsket. Enda undantaget och som jag kan komma på är att jag aldrig ägnade mig åt nån kriminell verksamhet, det var jag nog för smart för att låta bli. Men kanske den främsta anledningen till att jag inte drogs in i den kriminella världen, var att jag var så till den grad präglad av de år från när jag växte upp och de värderingar jag tog mig med från de åren. För som det var oss barn emellan på de barnhem jag växte upp, så fanns det aldrig någon hierarki oss barn sinsemellan, vi satt liksom i samma båt. Det fanns inte i vår värld att nån skulle försöka sig på att stödda upp sig och tro man var nån mer än för nån annan där. Den ömsesidiga respekten oss barn emellan var inte alltid något vi satte ord på, men var inget som vi heller behövde säga till varann, den fanns där ändå.

Och så då en kväll i slutet av september, 1979, fanns det en person som hade sett hur illa medfaren jag då var, och som tog med mig till ett ställe i Göteborg, som då drevs i kristen regi, vilket jag för övrigt inte kände till när vi kom dit. För om jag hade känt till vad det var frågan och vart vi var på väg, då hade jag med stor sannolikhet inte följt med dit den kvällen. De som var kristna hade jag inte mycket till övers för vid den tidpunkten.

Men så hände det nånting den kvällen, och som kom att förvandla mitt liv. Jag hörde inga röster, och jag hade inga andra syner som kunde ligga som en förklaring till vad som sen hände. För efter det att en man hade klivit fram på en scen och delat sitt personliga vittnesbörd, han hade varit alkoholist i många år, så det märktes det tydligt att han visste vad det hårda livet handlade om, men som han nu hade vänt om ifrån och blivit frälst. Det gick inte många minuter sen förrän han fick min totala uppmärksamhet. Och tvärs  emot vad jag hade känt gjort för sen stund sen då jag bara ville så fort därifrån som möjligt, så satt jag där som fastnitad på den stol jag satt och insöp vartenda ord han.

Och det var då min resa som en kristen tog sin början. Men först skulle jag komma att bo på ett kristet behandlingshem ett tag, detta i LP-stiftelsens regi. Hemmet låg i beläget i Rönninge, strax utanför Södertälje. Och där bodde jag sen i ca 6 månader.

Livet går vidare.


Den här skylten har de placerat på rätt ställe. För där som ni ser på bild att vägen svänger in åt vänster, är det cirka ett par hundra meter kvar fram till där en vårdcentral är belägen, samt en del andra mottagningar som, tandläkaremottagningen, men där var det länge sen jag var, plus sjukgymnastik och en del annat som finns under samma tak.Bild

För en del tar det längre tid att inse sina egna begränsningar.


Ett av de mer dråpliga minnen jag har från när jag gjorde lumpen, var den gången när vi hade fått order av ett befäl att vi skulle bege oss upp till ett skogsbryn för att därifrån ta oss vidare och framåt igenom. Ha!  Det är väl ingen konst tänkte vi och så lommade iväg fram dit vi skulle komma. I som det skulle visa sig bli, ungdoms oförstånd.

Men nu blev det hela inte riktigt fullt så enkelt som vi först hade, vare sig trott eller tänkt oss det skulle bli. För när vi väl kom fram, då upptäckte vi att, för att ta oss vidare i framåtliggande terräng så var vi först tvingade till att oss över en å, för att på så vis komma över på andra sidan. Men eftersom vi inte hade gjort rätt bedömning över hur djupt det var i den ån, så hände det som hände med oss sen. För strax på efter det att vi hade taget steget ut i den, så sjönk vi rakt ner i den. Vi blev plaskvåta.  Minns att nån av kompisarna hade fått en snilleblixt och som därför kommit på den briljanta idén att om man först la ut en stor planka som vi kunde gå över på, så skulle det säkert mimimera risken med att inte behöva bli mer våta än vad vi annars riskerade att bli.

Och det hade säkert funkat som ett bra hjälpmedel till att ta oss över torrlagda, det förutsatt det inte på stället var så djupt det var, men det var det, tror ingen lyckades med vad ingen annan lyckades med den dan.

Det här var en sann berättelse ur mitt liv. Men precis på samma sätt den är sann så kan den också stå som en metafor till vad man ibland har haft för viss inställning till det allt som man trott om sig själv att man kan klara av, utan att man har några förkunskaper, ibland inga alls, till viss problemlösning, hur man gör och på vad sätt går man till väga när man ställt inför ett problem som det är tänkt man skall hitta en lösning på.

Men allteftersom jag, och det har svidit många gånger, har gjort dyrbara erfarenheter av det jag trott om mig själv jag ska klara av i ett viss avseende, så har jag också med tidens gång insett var och när jag har mina begränsningar till det jag inte rår på och klarar av på egen hand.