I en tid som vår, vem är det då som rår?


Så här några dar efter det att jag loggade ut från mitt konto på Twitter så känner jag att, åtminstone som det känns nu, det är ett avslutat kapitel från min sida.

Men man skall aldrig säga aldrig, för rätt som det är sitter man väl där igen.

På senare tid sen efter det att Turkiet gick ut med att öppna upp sina gränser mot Europa, vilket har fört med sig att tiotusentals människor har tagit sig till gränsen för att nå fram till vidare destination mot de länder som finns i Europa, där långt ifrån alla länder är välvilligt inställda till att ta emot den här flyktingvågen som nu är på väg in, så förstår säkert vem som helst att det kommer att stöta på en hel del problem, vilket det redan har gjort.

Lotta Gröning har skrivit några kloka ord, i Expressen.

Det finns anledning till oro. Vi har inte världens bästa politiker när det gäller att lösa problem med integration och segregering. Vi öppnade gränserna och förstod inte konsekvenserna. Människor far illa också i Sverige.

Men det som jag så starkt vänder mig emot är när diskussionen kring det här fullständigt brakar samman och kapsejsar i vad som bäst kan beskrivas som ett brutalt nederlag för de värderingar om var och ens unika, okränkbara värde som människa.

För när man och som jag har sett förekomma lite varstans på social media, av ett stundtals absurt tonläge, där man både jublar och ger sitt positiva bifall till när en människa skjuts ihjäl, då har man passerat den gräns för allt vad anständighet har sitt namn och för vad det betyder att vara en människa med allt annat än sunda livsideal i det århundrade som är nu.

https://www.expressen.se/kronikorer/lotta-groning/patetiskt-av-jimmie-akesson-vid-gransen/