Vi och vår katter och hundar. Del 1


Ända sen vi blev ihop jag och min kvinna, vilket i år rör sig om 14 år sen vi blev tillsammans, så har det alltid i vårt hem funnits, antingen två hundar på en och samma gång, eller som nu är det en katt vi turas om att gosa med emellanåt.

Men redan från första början när vi träffades hade hon ett par hundar i sin ägo. Den hunden var av rasen: Rhodesian ridgeback. Men den hunden blev efter ett tag så svårt sjuk då hon blev så svårt ansatt av flertal elakartade tumörer, så redan samma år, hösten 2006, såg vi ingen annan utväg än att hon fick avlivas den stackaren.

Den andre hunden var av rasen, Collie. Chip hette han. Det var en lömsk hund med stundtals ett hejdundrande humör men som vi ändå tyckte mycket om. Inte för att vi hade några problem med hur han var och betedde sig mot oss och övriga familjemedlemmar, däremot kunde det hända att han ibland kunde få sina utfall mot andra hundar när man var ute och gick nånstans med honom. Det var således ingen hund man gärna släppte lös och som fritt fick springa omkring utan att han var kopplad  där han utförde sina behov. Så här såg han ut i sina bästa dar. Chip blev inte mer än 9 år, vilket inte är en så märkvärdig ålder på en hund. Men också han blev svårt sjuk mot slutet. Mot slutet var han så dålig och så svag att som när vi hade varit iväg nånstans fick vi bära honom upp ner för trapporna där vi då bodde. Och den dag vi tog ett sista farväl av vår hund, då grät jag otröstligt.

20070408(002)

6 reaktioner till “Vi och vår katter och hundar. Del 1

  1. Jag har hört flera som har haft colli som varit lömska och haft uselt humör, jag tror det blev så för att de avlade på allt när de var poppis. En granne hade en som var underbar, hon älskade mig och jag henne. Kom buffande och vände sidan o baken till mig alltid lika mysig.
    Jag har svårt att läsa om hundar eller andra djur som man avlivar, jag är så sjukt känslig när det gäller djur. Har avlivar vårt första hund och det tillsammans med avlivning av vår kanin, är bland det absolut värsta jag har varit med om.
    Kram

    Gillad av 1 person

  2. Ja, det är väldigt trist det här med sönderavlade hundar, vet precis vad du menar. Själv grät jag som ett barn när vi fick ta bort våra hundar, obeskrivligt.

    Gilla

  3. Collie. Älskar dem. Jag växte upp med en sådan och fick följa honom tills jag var 13-14 år gammal. Nummer två skaffade jag i ungdomsåren och trodde att jag skulle fixa det men arbetet gjorde det omöjligt och han fick flytta till Norge. Den tredje skaffade jag när mina barn var små, för de skulle få uppleva att ha en hund under uppväxten. Han var med i alla år tills sonen var 18 år och blev min stöttepelare när det var dags.
    Efter det ingen alls för jag svor på att Aldrig mera! Det är ju för outhärdligt när de går bort. Men… som de flesta vet vid det här laget så ramlade Bamse in i mitt liv och han var då 5 år redan. Nu har han påbörjat sitt 11 år med mig och ja… vad ska jag säga om det… han blev nog en räddning i nöden och absolut en friskvårdskonsulent av högsta rang 😀

    Gillad av 1 person

  4. Och så är de bra äktenskapsförmedlare också. Minns en gångnär vi hade grälat min fru och jag, Då hoppade han upp och satte sig emellan oss i soffan. Oförglömligt minne.

    Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s