Jag är inget helgon.


Det är märkligt det där hur man ser när försvarsmekanismera sätter in hos oss människor och vad som då händer.

Hur ofta är det inte man har hört talas om nån som har blivit ertappad med handen rätt ner i syltburken, varpå man sen har urskuldat sig med att försöka komma undan med alla tänkbara ursäkter i nåt desperat försök till att försöka rädda ansiktet på sig själv.

Det är konstigt det där, för att så fort det händer att nån blir ertappad med att ha handen i syltburken så kan de aldrig för sitt liv förstå hur all sin dar den kunde hamna där, helt av sig själv.

Men tro nu inte att jag själv är till 100% perfekt och att det aldrig har hänt mig att jag försökt undanhålla sanningen genom att klä mig i rollen som vore jag nåt slags helgon, helt och hållet skrupelfri, när jag hamnat i en viss situation som annars hade kunnat bli riktigt pinsam för mig. För som det så gärna brukar heta, man är ju trots allt en människa.

Men när man använder det som en tafflig ursäkt till att, alla har vi våra fel och brister och därmed gömmer oss bakom en mask där man försöker dupera sin omgivning genom att framställa sig själv i bättre dager än vad som faktiskt är sant, då blir man lätt ett åtlöje inför dom som känner till vad som faktiskt har hänt i ett visst sammanhang.