Det som aldrig går att mätas och som man aldrig bör hålla tyst om.


En av de saker och som jag värdesätter som mycket betydelsefullt, och som jag har tagit med mig från när jag redan som ett litet barn växte upp, så var det att aldrig ställa mina personliga upplevelser, mina trauman med vad jag har upplevt och gått i genom mot vad någon annan har upplevt och gått i genom för tråkigheter i sitt liv.

Det handlar om och stavas respekt, för hur och på vad sätt man bemöter när tillfällen ges till att man har tagit och del och lyssnat till från vad annan människas berättelse och vad som ryms inom den just mänskliga individens historia. Att det dessutom hade vart rent löjligt om man hade försök blåsa upp sig till att få det att framställas som att, ”det jag har varit med om är så mycket större och värre än vad du har varit med om”, i nån slags tramsig uppgörelse där det ska jämföras över vem som bär mest tyngd över sitt liv, nej, den typen av dumheter är inget som jag brytt mig om att ens lägga ner nån tid på att fundera kring.

Det här var något som befästes inom som alla hade det gemensamt att vi växte upp på barnhem och vad skulle komma att sätta prägel på våra liv över att växa upp i sådan typ av miljö. För aldrig någonsin hände det att jag under de åren ens hörde talas om varför just den flickan eller pojken hade blivit placerad på ett sådant ställe att växa upp i.

Så även fast vi många gånger hade relativt stor rörelsefrihet där vi kunde röra och hitta på en massa saker som låg utanför och en bit bort från där ett visst barnhem låg, inom vissa och bestämda tidsramar, så pratade aldrig vi barn med varann om varför och hur det kom sig att ”just jag” hade hamnat där. Faktum är att vi när vi senare och längre fram i livet hade växt upp, till att som det var meningen, när vi skulle klara oss på egen hand, med allt vad det innebar av när man flyttade in i sin egen första lägenhet och på eget sätt försökte klura ut hur man på bästa hand skulle ta hand om sig själv på egen hand, hur man tillagar mat, och så vidare, för det var det aldrig nån som hade lärt eller instruerat oss om hur det gick till, så har jag inget som  helt minne av att, de som jag sen hade kontakt och hängde ihop med under några år sen, detta fram tills att jag bröt upp och flyttade ifrån Göteborg, det hände aldrig att vi pratade med varann om de åren.

Det var som att det fanns en tyst och outtalad överenskommelse oss emellan att det pratar vi inte om. Och trots allt så visste vi ju var och en av oss vad det handlar om, det var det ingen som de behövde tala om för oss precis.