Ibland behöver man nån man luta sig emot.


Både från igår eftermiddag fram till att när jag idag vaknade i morse och gick upp för att göra i ordning frukost, har jag befunnit i ett i det närmaste kaotiskt tillstånd. Jag inte bara beter mig mer klumpigt mot hur det brukar vara och vad som händer i vanliga fall, där jag far fram, men vad som är ännu värre, och som kan kännas nog så frustrerande, är att jag gång på gång kommit på mig själv med att jag har glömt av en massa saker också som ska göras.

Faktum är att den inre stress som har byggts upp inom mig på sistone, det är allt annat än en enkel sak att försöka hantera och hitta en rätt och bra balans på. Men nu kommer jag åtminstone ihåg att jag sitter här och där jag befinner mig just nu.

Redan för några dag sen hade min frus ena ben svullnat upp så till den grad, att det ben som i normala ser ut som ett, det hade nu förbytts till att i stället se ut som det var två. Så svullet var det alltså.

Men envis som hon är har hon den senaste veckan hoppat omkring här med stöd av ett par kryckor, vilket som vi väl var hade kvar hos oss efter en tidigare händelse när det var en av oss som hade skadat sig så illa att det behövdes stöd av ett par kryckor för att ta sig framåt.

Men igår blev hennes tillstånd klart försämrat, vilket sen förde med sig att hon blev transporterad till det sjukhus som jag igårdagens inlägg skrev om var det ligger.

Väl på plats och efter det att hon hade blivit undersökt av läkare, samt att de hade röntgat henne, så visade det sig att hon har en fraktur i höger underben. Utöver det hade de tömt hennes knä på en ansamling av blod, vilket hon för övrigt har haft enorma smärtor i sen efter det att hon hade slagit omkull när hon var ute och gick häromveckan.

Det är tydligt att hennes smärttröskel befinner sig på en helt och högre nivå mot vad jag kan säga hur det är för min egen del. Och då har jag ändå en förhållandevis hög smärttröskel. Det ska mycket till innan det hörs att jag klagar på nått.