Det kommer en ny vår.


I så här dystra tider som det är nu, och som vill suga musten ur oss, till både kropp och själ, så finns det ändå det som är positivt i allt elände och som är värt att ta sätta värde på. Det kommer en ny vår! Och med detta hoppfulla budskap önskar jag er alla det bästa av den här dagen.

De här bilderna tog jag när jag igår var ute och strövade omkring i vår så fina natur. För som det heter, så länge det finns hopp finns det liv.

Bilden kan innehålla: växt, träd, gräs, utomhus och natur
Bilden kan innehålla: växt, träd, utomhus och natur

En del kallar det för att vara trams.


Själv försöker jag att i så stor utsträckning det bara går och som kommer an på mig själv, att inte ge någon som helst uppmärksamhet åt dem, som smädar, hånar och förlöjligar mot de manifestationet som nu sker runt om i vår nu så sargade värld, till de som i sanning lever upp till epitetet vad som menas med vad en sann och verklig hjälte är.

Sydsvenskan skrev häromdan.

Italienare och spanjorer i karantän applåderar, sjunger och dansar på balkonger

Italienarna och spanjorerna har satts i karantän och städernas gator är tomma efter spridningen av coronaviruset. För att hålla modet uppe och hylla sjukvårdspersonalen i respektive land har människor samlats på balkonger för att sjunga, applådera och dansa.

Det är detta som en del kallar för att vara trams.

I Sverige och på Facebook, har det startats en grupp som heter.

Applådera 1min från balkong, fönster kl 20. Varje kväll för vårdpersonalen

Vars syfte är att hedra, hylla och på allt sätt ge uppskattning till de som gör minst sagt förtjänstfulla insatser inom hälso & Sjukvård i dessa tider.

Det här är hjältarnas tid. Det finns så många som är värda all den uppskattning de kan få, inte bara de som arbetar inom den offentliga sektorn, det finns fler. Men att det då råkar finnas de som vill dra ner dem i sin egen gyttjepöl, det säger allt vad som ryms inom dessa individer av allt slags avskräde.

https://www.sydsvenskan.se/2020-03-14/italienare-och-spanjorer-i-karantan-appladerar-sjunger-och

Om vi bara kan upprätthålla de sant genuina värdena i denna tid, då finns det hopp för mänskligheten.


Igår gick Vetlanda Kommun ut med följande, så skrämmande nyheter. Jag citerar.

Personal och boende inom kommunens äldreomsorg misstänks ha insjuknat i det nya coronaviruset.
– Det här var ingen oväntad utveckling, utan det var väntat att vi också skulle bli berörda, säger Annelie Jönsson, kommunikationschef på Vetlanda kommun.

Och precis som här framkommer så var det egentligen bara en fråga om tid innan det här farsoten har nåtts fram till den stad vi bor i.

Och frågan är nu , trots alla de förmaningar och uppmaningar som riktas till oss, både från Folkhälsomyndigheten och regeringen sida, om de försiktighetsåtgärder  som rör allt från social distansering oss människor emellan, till att det vi gör allt som kommer an på oss själva för minimera riskerna för att inte själva bli drabbade, hur långt det räcker?

Men det här är en tid som inte liknar nåt annat som vi har varit med om i modern tid. Så oavsett vad alla kloka huvuden har att säga till oss om alla de tänkbara förmaningar och råd de vill basunera ut till oss, så även om det så vara i ett gott syfte, vilket det för övrigt många gånger är och som jag inte menar på skall förringas, så hoppas och önskar jag inget hellre än att det bästa som finns i oss människor, av goda värderingar, som medmänsklighet och värme oss människor emellan har den främsta platsen i våra hjärtan och i våra sinnen i den här tiden. Och att egoism och där vi beter oss som jag vet inte vad sins emellan, hålls undan för där vi i stället håller före kan bära och stötta varann genom den så svåra tid som ligger framför, kommer att bli det som vi mest kommer ihåg den dagen när det här över.

https://www.vetlandaposten.se/artikel/kommunanstallda-och-personer-inom-aldreomsorgen-testade-for-coronaviruset

Det som aldrig går att mätas och som man aldrig bör hålla tyst om.


En av de saker och som jag värdesätter som mycket betydelsefullt, och som jag har tagit med mig från när jag redan som ett litet barn växte upp, så var det att aldrig ställa mina personliga upplevelser, mina trauman med vad jag har upplevt och gått i genom mot vad någon annan har upplevt och gått i genom för tråkigheter i sitt liv.

Det handlar om och stavas respekt, för hur och på vad sätt man bemöter när tillfällen ges till att man har tagit och del och lyssnat till från vad annan människas berättelse och vad som ryms inom den just mänskliga individens historia. Att det dessutom hade vart rent löjligt om man hade försök blåsa upp sig till att få det att framställas som att, ”det jag har varit med om är så mycket större och värre än vad du har varit med om”, i nån slags tramsig uppgörelse där det ska jämföras över vem som bär mest tyngd över sitt liv, nej, den typen av dumheter är inget som jag brytt mig om att ens lägga ner nån tid på att fundera kring.

Det här var något som befästes inom som alla hade det gemensamt att vi växte upp på barnhem och vad skulle komma att sätta prägel på våra liv över att växa upp i sådan typ av miljö. För aldrig någonsin hände det att jag under de åren ens hörde talas om varför just den flickan eller pojken hade blivit placerad på ett sådant ställe att växa upp i.

Så även fast vi många gånger hade relativt stor rörelsefrihet där vi kunde röra och hitta på en massa saker som låg utanför och en bit bort från där ett visst barnhem låg, inom vissa och bestämda tidsramar, så pratade aldrig vi barn med varann om varför och hur det kom sig att ”just jag” hade hamnat där. Faktum är att vi när vi senare och längre fram i livet hade växt upp, till att som det var meningen, när vi skulle klara oss på egen hand, med allt vad det innebar av när man flyttade in i sin egen första lägenhet och på eget sätt försökte klura ut hur man på bästa hand skulle ta hand om sig själv på egen hand, hur man tillagar mat, och så vidare, för det var det aldrig nån som hade lärt eller instruerat oss om hur det gick till, så har jag inget som  helt minne av att, de som jag sen hade kontakt och hängde ihop med under några år sen, detta fram tills att jag bröt upp och flyttade ifrån Göteborg, det hände aldrig att vi pratade med varann om de åren.

Det var som att det fanns en tyst och outtalad överenskommelse oss emellan att det pratar vi inte om. Och trots allt så visste vi ju var och en av oss vad det handlar om, det var det ingen som de behövde tala om för oss precis.

Dagen då jag var ute på stan och tog lite kort.


Vetlanda en helt normal, vanlig dag när det är sommartid. Det är nämligen för det mesta så här det brukar se ut i den här stan när allt har slagit ut i full blom. Det finns fler kort än det här jag tog den dagen när vi var ute och spatserade på stan, och som visar hur det vanligtsvis  brukar se ut i den här i stan när man kan knalla omkring i tunt linne och shorts och har sköna sandaler på fötterna, utan att man har tagit på sig ett par strumpor. 😉

Min första tanke med det hela var att jag skulle gå omkring lite varstans i stan, filma och göra nån slags minidokumentär om hur ”livat” glatt det är i den här stan, den tiden på året. Men eftersom det då finns dem som är såå lättstötta av sig och som inte kan och har förmågan att se saker och ting utifrån med glimten i ögat, så lät jag det hela bero istället. Men så här tomt och ödsligt ser det ut lite varstans runt om i vår värld nu. Men det är en annan sak, en helt annan sak.

Bilden kan innehålla: träd och utomhus

Utan att gripas av panik.


Det är möjligt jag överdrev en smula i det jag går skrev här på min blogg. För hur och vad som än gäller i denna tid, så blir inget bättre av att man så till den grad blir till en fånge av sin egen fruktan och därmed blir helt passiviserad.

Så vad passar då inte bättre än att man ger sig ut i skog och natur och njuter av den friska luften?

2019 059

Hur håller man huvudet kallt i en tid som denna?


Som det känns nu och som jag inte behöver påminna nån av som nu händer, så känns det inte som att motivationen ligger på topp över att slå sig ner och skriva nya inlägg här.

För mitt personliga vidkommande har jag bestämt mig för att inte ge mig ut och gå i onödan som läget och situationen i vårt samhälle ser ut nu. Och även fast det i nuläget inte finns några rapporter som har förmedlats i den stad vi bor om någon som har smittats av coronaviruset i närheten av där vi bor, så känns det ändå bättre att man hellre förekommer nån eventuell smittorisk, och att man därför större delan av tiden håller sig inomhus. Och det lär vi även fortsätta med att göra för ett bra tag framöver.

Så skrev Agnes Wold, på Twitter för en stund sen.

Agnes Wold
@AgnesWold

OTROLIGT viktigt i epidemilägen är att glömma en massa regler om upphandlingar, dokumentation, anställningsstopp. Prioritera genast att skaffa fram den utrustning som vården kräver. Till varje pris och väldigt snabbt. Juridiken får man ta sedan
Ta nu hand om och var rädda om er. ❤