Förlåt om jag tränger mig på.


Om man ska skriva lite grand hur man själv mår, får man då lov att göra det utan att det inte finns nån som tycker och kritiserar och anser att, istället för att man frispråkigt talar om hur man själv mår, så bör man i stället förflytta fokus till de som mår ännu sämre än vad man själv gör.

För som det är och som det så ofta går till i jantelagens eget förlovade land, så bör man känna till principen om att det som kallas för att, tala är silver, men tiga är guld, det har i allra högsta grad sin giltighet för den som aktsamt inte bör sticka ut hakan i tid och otid och tala om hur man själv mår.

I synnerhet inte i en tid som den här, eller hur?

Men det får vara hur det vill med den saken. Själv skiter jag fullständigt i vad folk tycker och tänker om mig, särskilt mycket gäller det i det här avseendet. Och om det nu skulle råka finnas nån som anser det vara förmätet av mig, när det finns så många andra som mår skit, på ren svenska, då får man väl tycka det då, det är inget jag kan göra nånting åt.

Men livet med allt vad det innebär för oss alla med social distansering, där man likt en sköldpadda har tvingats till att gömma sig inom sitt eget skal, utan nån större kontakt med omvärlden, vänner och familj, gör att det enda hopp man har är att den här pandemin, snarast möjligt kommer att upphöra, så att vi kan återgå till ett någorlunda normalt liv igen.

 

Lite kort om min livsberättelse.


Tony föddes 1960 och fick en mycket tuff start i livet som bland annat innebar att han flyttades runt mellan ett antal olika barnhem, som det hette på den tiden.
– Totalt tror jag det handlar om fem olika barnhemsvistelser under min uppväxttid, berättar Tony Malmqvist för Inblick.
I slutet av 1960-talet placerades Tony på ett barnhem som låg på Hisingen i Göteborg. Här lärde han känna en annan kille som kom att betyda mycket för honom och som blev en vän för livet.
– Tyvärr dog min bästa kompis för några år sedan, säger Tony.
– Vi hade en livsfilosofi som gick ut på att leva hårt och dö ung. Det var inga floskler för vi levde verkligen så, fortsätter han.
De två kompisarna ansåg att det inte spelade någon roll vad som hände, bara det svängde. Droger och alkohol blev naturliga inslag i det liv som de två vännerna levde. Kompisen var stor och stark vilket avskräckte andra från att försöka bråka med dem. Det hindrade dock inte att Tony hamnade i vilda slagsmål.
– Men jag sökte aldrig efter fajter. Hände det så hände det och jag var ju tvungen att försvara mig.
Det ena ledde till det andra. Utvecklingen blev bara värre och värre. Den onda livsspiralen pekade brant neråt för Tony vilket gjorde att de sociala myndigheterna höll honom under uppsikt. I ett försök att få bukt med honom placerades han 1978 på ett AMU-center utanför Lund, men där blev han inte långvarig. Efter ett halvår tog han helt sonika sitt pick och pack och satte sig på ett tåg hem till Göteborg igen, där det vilda festandet tog ny fart igen.
– Det gick utför väldigt snabbt.

”Gud tog över alltihop”

En kväll i september 1979 blev Tony uppringd av sin mamma. Hon föreslog att de skulle träffa några personer i de centrala delarna av Göteborg. Tony gick med på det och tillsammans med sin mamma åkte han till en adress på Drottninggatan. Det Tony inte visste var att han var på väg till ett LP-center som vid den här tiden drevs av Stig och Sonia Gillberg.
– Mamma hade inte sagt ett ord om att det var ett kristet ställe vi skulle besöka. Om hon berättat det så hade jag förmodligen bett henne fara och flyga. ”Kom inte dragandes med det där”, ungefär. Kristna människor stod inte särskilt högt i kurs i mina ögon.
Lokalen var dukad med långbord med vita dukar. Kaffekoppar stod redan framme på borden. Tony och hans mamma slog sig ner vid ett av borden. Stig Gillberg spelade och sjöng tillsammans med sina två döttrar. Sångerna handlade om Jesus.
– Första känslan var att jag blivit grundlurad. Jag blev arg. ”Nu går vi härifrån”, sade jag till mamma. Dessutom visste jag att bara ett par meter runt gathörnet stod det langare och sålde knark. Det skulle inte vara några problem att få tag på något.
Tonys mamma hade dock en helt annan tanke.
– ”Ge dem en chans. Du kan väl sitta still och lyssna på dem i fem minuter”, sade hon till mig.
Okej, fem minuter kunde han väl tänka sig att avvara. I vart fall för sin mammas skull. Sedan hände det.
– Jag kan bara förklara det som hände med att Gud kom in och tog över alltihop. Det var det mest kraftfulla som jag någonsin har varit med om. Vi skulle be tillsammans och jag hann bara säga några korta ord i min bön till Gud innan jag bröt ihop fullständigt och började storgråta.
Den kvällen, på LP-stiftelsens kontaktcenter i Göteborg, blev Tony frälst. Ett nytt liv föddes inom honom och började spira.

Korset och stiletten

– En av de första kristna böcker jag läste som nyfrälst var ”Korset och stiletten”. Jag kände igen mig i Nicky Cruz. Det var i princip samma upplevelse jag hade av att bli frälst.
Tony fick bo på kontaktcentret i några dagar. Därefter fick han komma till Strandgården, i Rönninge utanför Stockholm. Det höll ett halvår innan han hamnade i bråk med en annan person där.
– Jag packade min väska och stack därifrån.
Tillbaka i Göteborg var han åter på ruta ett med drogerna igen. Det hände bara en gång och den här gången fick Tony en så kallad snedtripp. En kompis fick tag i honom i sista sekund när han rusat ut på balkongen för att hoppa.
– Kompisen fick stopp på mig. Det blev en slags vändpunkt för mig gällande droger. Efter den händelsen ville jag inte ha med drogerna att göra längre.

Till Strandgården igen

Tonys smala lycka var att han sommaren 1981 blivit inkallad till militärtjänst vid ett regemente i Skövde. Han hade ingenstans att bo när inkallelseordern kom och det enda han ägde var kläderna han bar. Regementet blev därför hans hem. Men när beskedet kom om att rekryterna skulle få långpermis i två veckor över jul och nyår uppstod ett stort problem. Vart skulle han ta vägen?
– Tankarna hade börjat mala inom mig. Livet jag levde var inget riktigt liv. Jag var trött på att festa på krogen. Det gav mig inget längre, så jag ringde till Strandgården och pratade med Rolf Edin. Jag berättade att jag låg i lumpen, att vi skulle vara lediga en viss tid och frågade om jag kunde få komma till Strandgården ett tag. Det var okej så jag åkte upp. Det var då min resa fick en ordentlig nystart.

Döptes i Filadelfiakyrkan

Vistelsen på Strandgården var mycket betydelsefull för den unge göteborgaren. Bland mycket annat blev han döpt i Filadelfiakyrkan i Stockholm. Den anrika kyrkan var fullsatt den första advent 1979 när pastor Mats Kärnerud döpte honom.
– Det var en riktigt häftig upplevelse att stå där i dopgraven tillsammans med Mats och höra honom säga till mötesdeltagarna: ”Nu ber vi för den här unge mannen”. Det bara dånade i Filadelfiakyrkan när alla bad på en gång. Vilken otroligt stark upplevelse det var. På den tiden bad de kristna på ett sätt som man inte gör idag i frikyrkorna.
Tony fortsatte att vandra med Gud i flera år. Han stadgade sig, utbildade sig till sjukvårdsbiträde och har även jobbat inom industrin, han träffade en kvinna som han gifte sig med och fick två döttrar. Men det äktenskapet sprack och idag lever han sedan flera år tillbaka i ett nytt äktenskap med en annan kvinna. Olika personliga händelser medverkade till att han så småningom lämnade den kristna gemenskapen. Åren gick.

Tillbaka igen

För ett par veckor sedan publicerade Tony ett inlägg på sin privata blogg där han berättade att han hittat tillbaka till Gud  igen. ”Det här kommer kanske som en överraskning för en del. Men jag har insett att det enda hopp jag har är den tro som jag tidigare har haft, men som av olika anledningar har den sen ett tag tillbaka i tiden legat i dvala. Men nu har jag bestämt mig för att följa den väg som Jesus Kristus en gång i mitt liv tidigare kallade mig till att följa”, skriver Tony bland annat i sitt blogginlägg.
Tony är mycket aktiv på sociala medier och hans frimodiga vittnesbörd har därför skapat reaktioner hos de som följer honom där. ”Jag har inte din tro, men är glad att du hittat det du behöver”, skriver en av hans följare på Twitter i en kommentar och avslutar kommentaren med en röd hjärtsymbol. ”Man ska stå för sin tro och sina åsikter! Ha en trevlig ny vecka”, kommenterar en annan person.  Överlag präglas reaktionerna och kommentarerna på hans återfunna kristna bekännelse av glädje, förståelse och respekt.
– Det var ingen enskild händelse utan en lång process som gjorde att jag tog beslutet om att återigen bekänna min kristna tro, säger Tony Malmqvist.
GÖRAN JACOBSON
goran@inblick.se

Min livsberättelse nu publicerad i Inblick


Idag den 23 april har den intervju som genomfördes med mig för ett tag sen blivit publicerad i tidningen vid namn: Inblick

Så i stället för att lägga upp den nu redigerade intervjun i sin helhet här på min blogg, så följer här nu en länk ni kan klicka på för att kunna läsa det.

https://www.inblick.se/livsberattelser/2020/04/23/gud-tog-over-alltihop

Här ett dock ett litet stycke ur den.

Tony Malmqvist fick en tuff start i livet där han slussades runt i olika barnhem. Drogerna gjorde snart entré. Den onda spiralen pekade brant neråt. Men när han var 19 år skedde en dramatisk förändring i hans liv. – Jag kan bara förklara det med att Gud kom in och tog över alltihop, säger Tony Malmqvist till Inblick.

 

Vi lever och hoppas på bättre tider.


Det har känts som att det har varit inte så lite med avsaknad av inspiration till vad som på senare tid motiverat mig till att slå mig ner och skriva nya inlägg, här vid min dator. Och att skriva ner nått enbart för skrivandet skull, genom att klottra ner några meningslösa rader och som inte betyder nånting, det är inget jag kan plocka fram lite hur som helst ur mitt innersta, då är det bättre att det får ligga still några dar, och som det nu har gjort.

Fram till dags datum är det tack lov ingen, vare sig någon av nära familjemedlemmar till oss, eller nån annan som finns i vår bekantskapskrets som har insjuknat i corona, eller helvetet på jord som är en mer passande beskrivning till vad det här handlar om. Och det är vi förstås mycket tacksamma för, även fast det är svårt att känna nån större glädje och harmoni i dessa så fasansfulla dagar.

Så av den anledningen finns det extra skäl till att man med jämna mellanrum ger ifrån sig nått livstecken, som ett bevis på att man fortfarande är vid liv.

Corona är i sanning ett vedervärdigt monster!! Och aldrig har väl ett monster varit mer föraktfullt än det?

Äkta och okonstlad vårglädje.


Det här är ett äldre foto ur mitt fotoarkiv, vilket inte minst märks av att vi då hade en hund i vår ägo, och som synes på bild min fru håller i sitt koppel. De övriga tre personer som syns på bild är min dotter, med sin son i vagn, samt hennes glädjesprudlande lilla dotter  som njuter av vårsolens härliga strålar.  Vill minnas det var för 2 år sen jag tog den bilden.WP_20170326_11_45_19_Pro_LI

Och så var det då detta med att försöka lära gamla hundar att sitta.


Jaroslaw Lenart, som är läkare på Gnosjö vårdcentral, märker att en del äldre inte följer rekommendationerna:

– Vi märker att de går och handlar och inte bryr sig så mycket om de skulle få sjukdomen. Vi uppmanar till att man följer det som Folkhälsomyndigheten rekommenderar, framförallt att inte träffa andra i så stor utsträckning som man brukar göra, säger han, men menar samtidigt att en hel del ändå följer rekommendationerna.

Det här är något som jag tror att de allra flesta av oss har lagt märke till när man har vart och handlat eller när man av andra anledningar behövt uträtta några ärenden på stan, över den lättsinnighet, nonchalans är nog en mer överstämmande och bättre beskrivning till de som inte vill följa de rekommendationer som det dagligdags numera informeras om i vårt samhälle.

Och precis som Jaroslaw Lenart, läkare i Gnosjö säger:

Jag tror inte att det är bra att väcka panik, men vi ska tänka rationellt. Man är ansvarig för sig själv och andra.

Så är frågan då varför dessa som anser sig stå utanför övriga invånare i samhället tar sig sig de friheter man gör? Och liksom så lever man i en instängd bubbla där man tycks tro om sig själv att man är immun mot att man själv inte skall eller kommer att bli drabbad av det här.

Men varför följa strikta rekommendationer när man vet att en dag så kommer vi alla att dö i vilket fall som helst, verkar det som att en del har intalat sig själv.

https://www.vetlandaposten.se/artikel/gnosjolakaren-smittan-finns-i-samhallet