Förlåt om jag tränger mig på.


Om man ska skriva lite grand hur man själv mår, får man då lov att göra det utan att det inte finns nån som tycker och kritiserar och anser att, istället för att man frispråkigt talar om hur man själv mår, så bör man i stället förflytta fokus till de som mår ännu sämre än vad man själv gör.

För som det är och som det så ofta går till i jantelagens eget förlovade land, så bör man känna till principen om att det som kallas för att, tala är silver, men tiga är guld, det har i allra högsta grad sin giltighet för den som aktsamt inte bör sticka ut hakan i tid och otid och tala om hur man själv mår.

I synnerhet inte i en tid som den här, eller hur?

Men det får vara hur det vill med den saken. Själv skiter jag fullständigt i vad folk tycker och tänker om mig, särskilt mycket gäller det i det här avseendet. Och om det nu skulle råka finnas nån som anser det vara förmätet av mig, när det finns så många andra som mår skit, på ren svenska, då får man väl tycka det då, det är inget jag kan göra nånting åt.

Men livet med allt vad det innebär för oss alla med social distansering, där man likt en sköldpadda har tvingats till att gömma sig inom sitt eget skal, utan nån större kontakt med omvärlden, vänner och familj, gör att det enda hopp man har är att den här pandemin, snarast möjligt kommer att upphöra, så att vi kan återgå till ett någorlunda normalt liv igen.