Nyss hemkommen från akuten.


När man har varit med om det jag skrev om i mitt förra inlägg, tror ni då att man kommer bättre överens med sig själv om att inse att man inte är Stålmannen?

Nej, det här var en dag som inte började så bra. Vi hade just varit och inhandlat veckans mat på Ica Maxi, men det var när vi var klara och skulle gå ut därifrån som det small till.  För helt plötsligt och utan någon som helst förvarning fick jag akuta smärtor centralt placerat i bröstkorgen på mig, det höll nog i sig i ungefär 3-4 minuter innan den värsta smärtan hade lagt sig. Det gjorde sjukt ont.

Men så var det då det där som hände för ett par veckor sen. Menar, fixar jag att knalla omkring i skogen i drygt 3 kilometer med kramp i bägge benen, men på nått sätt lyckas med konststycket att släpa mig hem igen, fixar jag nog det här också, tänkte jag.

Men som sagt, det gick inte den här gången. Så efter en del övertalning från några jag hade bollat mina tankar med, beslöt jag mig efter en stund att ta kontakt med 112. Det tog på sin höjd 5 minuter innan ambulansen var på plats, varpå de förde mig till närmsta storsjukhus i regionen.

Men som väl var visade det sig att det inte rörde sig om att jag hade åkt på nån infarkt, dessutom visade proverna de tog på önskat positivt resultat.

Så här sitter jag i allsköns ro åter i vårt hem igen.

Dagen då det tog tvärstopp, mitt ute i skogen.


Att det ofta har varit som så när jag vart iväg till skogs för att avverka några kilometer när jag vart där för att förhoppningsvis förbättra min kondition, så har det vid flertal tillfällen hänt både det ena och det andra och som lagt hinder i min väg för att på sikt komma upp i en nivå jag känner mig nöjd med.

Men det som hände mig för knappt ett par  veckor sen var i lite väl saftigaste laget som jag då var med om. Jag hade kommit en bit in i skogen när det plötsligt hände. Jag fick kramp! Och som det inte räckte med att få kramp i ett ben, dessutom fick jag kramp i bägge två av mina ben, samtidigt.

Så vad då göra åt hela den här minst sagt ansträngda situationen? Det fanns ju ingen som syntes till nånstans i närheten jag kunde be mig om hjälp, dessutom hade jag ungefär lika lång fram till den utgångspunkt jag hade utgått ifrån. Det fanns alltså bara en sak jag kunde göra i det läget, nämligen att på staplande ben försöka ta sig fram så gott det nu gick, för fram kommer man alltid förr eller senare, den dagen var inget undantag från den regeln.

Men så igår gav jag mig ut för att åter känna på om kroppen höll ihop på ett fungerande sätt. Men fort gick det inte, det var nästan så jag svor över, inte bara för den regnskur som kom just då, utan också över konstateratet kring att man tappat så mycket av flåset som man tidigare har byggt upp.