Ingen kan säga att jag inte har försökt.


Att bygga min kropp till att så småningom nå fram till en nivå där jag känner mig åtminstone hyfsat nöjd med mig själv.

Ni har som har hängt med ett tag här kommer säkert ihåg de strapatser jag tidigare har varit med om i samband med när jag lyft mig själv i kragen för att bygga upp min kondition, vilket jag vid några tillfällen har skrivit om här hur det har brukat gått.

Men av nån konstig anledning och som jag aldrig lär bli riktigt klok på varför det som så ofta har hänt, så har det haft en så märkvärdig förmåga att hela tiden upprepa sig med vad som sen tidigare har hänt.

Så just därför är det alltid nåt som har hänt som har slagit fel och som brutalt har kastat de planer jag haft åt fanders, vilket tycks ha haft som syftet att få mig att förstå att det här var ingen bra idé att hålla på med. Och om det inte har hänt att jag ramlat och stukat fötterna så är det nåt annat som har hänt. Så är det så konstigt egentligen om man tappar modet och helt sonika skiter i vilket efter ett tag?

Men det där med att ligga och grina och tycka att allt är så besvärligt hela tiden, varpå man ledsnar och helt tappar sugen och ger upp, det är och har aldrig vart något jag har accepterat till vad som eventuell skulle tänkas få sista ordet. Jag funkar inte på det sättet.

För hur det än är och ligger till med saker och ting, så är det en sak när man blir golvad, vilket har hänt det också, då och då i livet, en helt annan sak är om man blir totalt utslagen och aldrig mer reser sig upp igen.

Men nu handlar det inte om något annat än att få rätt perspektiv på tillvaron så att man inte trasslar till det här allt för mycket i onödan för sig själv. Nu gäller det att försöka hitta en framkomlig och rätt fungerande väg framåt genom livets snårskog och trånga passager.

 

3 reaktioner till “Ingen kan säga att jag inte har försökt.

  1. Ensam är du verkligen inte om detta, jag har om och om igen startat mitt nya gym liv med samma lust i säkert 15-20 år. Spelar för min del inte ett dugg hur mycket jag vill, för jag blir alltid lika sjuk i kroppen av träning. Sista jag körde igång höll jag på först två sen tre gånger i veckan och jag lovar dig, jag släpade mig dit och tog mig nästa inte hem, varenda gång, fast jag älskade och verkligen ville träna. Till slut kommer jag inte ur sängen och sist tig det ett halvår för att bli bättre i kroppen.
    Sen hänger detta ihop med vikten, jag har på samma vis börjat och slutar ”banta” men här blir inte kroppen sjuk, utan det är påsk eller jul som drabbar mig hahaha! Alltid samma, det är njutningen i att äta och så händer något i livet där trösten tydligt ligger i att äta choklad och tårta, bullar som jag sist varit nästan utan i ett halvår.
    Så ingen kondis och överviktig är tydligen bara att acceptera, verkar inte som om min kropp/psyke förmår mer.
    Kram 🌹⭐️⭐️🌹

    Gillad av 1 person

  2. Låter som vi ligger i fas med varann när det gäller sviktande karaktär. 😉 Nä, det är märkligt det där vad som så ofta har en tendens till att vad som alltid brukar hända när man bestämt sig för att få bättre ordning på sin kropp.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s