Tro som ännu lever kvar, trots mina tvivel


För inte så länge sen de delade jag några tankar och funderingar jag ett längre tag har burit inom och som jag delade med  mig av på Twitter.

Det jag då skrev och var öppenhjärtlig med var att jag alltmer har känt och upplevt att den tro jag har haft inte har känts lika stabil och stadig mot vad den tidigare har varit i mitt liv. Kalla det gärna för troskris, för det är just precis det som det handlar om i konkret fast mening.

Det här var något som jag fick en hel del reaktioner på, de flesta av positiv innebörd, men också av det rakt motsatta innehållet.

De som i det närmaste förfasade sig över vad jag skrev, drog snart slutsatsen av att jag var på väg bort ifrån tron och att jag utifrån det jag skrev var på god väg att lämna både Gud och kyrkan bakom mig, vilket inte är helt sant, bara delvis.

Men det som jag upplever som mest trist är när man inte får en ärlig chans att förklara vad det är man egentligen menar, och vad som är själva avsikten med att man delar med sig från det innersta rummet av sig själv utan att det ska bli negativa reaktioner från de som tycks sitta inne med alla de färdiga svaren, och som har svar på allt. Och då menar jag allt.

För när man som vissa tror att det skulle fungera att man liksom slår in budskapet i huvudet och vad som står i Bibeln att läsa,som vore det en metod till att man, så att säga skulle få båten på rätt köl igen, då blir det inte som de har tänkt sig, i stället blir reaktionen den omvända, det vill säga att man får ännu större avsmak för det. Det blir en omvänd reaktion där man inte känner sig den minsta attraherad av vad de säger och för fram för slags synpunkter för att man på ett positivt sätt ska hantera det så att man kan tillgodogöra sig det så att man har nytta av det.

Under en period som sträckte sig mer än över en månads tid, varken läste jag nånting i min Bibel, än mindre bad jag. Jag kände mig uppriktigt sagt urless på allting som går att tillskriva kristen tro, vad det handlar om, och vad det går ut på.

Men där har jag nu sen nån dag tillbaka åter tagit itu med att läsa Bibeln igen. Kyrkan däremot ser och betraktar jag fortfarande som en återvändsgränd där jag i nuläget står och stampar och liksom inte kommer nån vart. Men det klarnar kanske det också framöver.

Vår tids ideologi och samhällets förfall.


Det är, utan att jag för den skulle behöver använda mig av allt för starkt valda ord och överdrifter, en svår tid att leva i som människa, på många sätt. Och jag tror inte det kommer att bli mycket lättare, liksom man fick en kort tids andningspaus, under de år som ligger framför. Tvärtom.

De värderingar som en gång i tiden byggde upp vårt land, format utifrån inte en sekulär världsbild utan som hade sina rötter och grund utifrån en kristen tros livsåskådning, och som i sin tur bygger på vad som står skrivet i den bok vi alla känner igen som kallas Bibeln, det är något vi alltmer tydligare ser tecken på som vore det nån slags nedmontering av allt det som en gång i tiden hade byggts upp i vårt land. Vilket för övrigt den hela västerländska kulturen har påverkats och genomsyrats av i tidigare generationer tillbaka.

Kristendomens framväxt hjälpte vårt land att bygga ut ett nytt rättsväsende och de nya lagarna om människors lika värde, rättvisa, att vi ska ta hand om svaga och utsatta byggde på Bibelns budskap. – Tommy Dahlman-

Och det här behöver man inte vara så klisk för att förstå sig på, och till att göra sig själv rättvisa vad det handlar om, material av både böcker som har skrivits, plus mycket övrig information, det finns så det räcker för den som mer vill sätta sig in i det här för att på så vis öka på sin kunskap.

Det är inte undra på att man har svårt för att orientera sig på rätt sätt över vad som idag händer och pågår i dagens samhälle. Man känner knappt igen sig längre, det är mycket som på många sätt har blivit så mycket annorlunda mot hur det var och såg ut när man själv växte upp. Därmed inte sagt att allt var bättre förr. Det var det inte.

Lars Adaktusson skriver bra och väl initierat i ämnet

Kristendomen har haft avgörande inflytande över det västerländska samhälle som vi i dag är en del av, samtidigt lever vi i ett land och på en kontinent där alltfler kyrkor får karaktären av museer. Slutsatserna vi drar av detta är avgörande för hur dagens politiska utmaningar ska hanteras, men också för vad svenska värderingar kommer att innebära i framtiden.

Därför och det vi idag ser hända och utspela sig i dagens samhälle där kristendomen och kristen tro inte bara ignoreras i vårt allt mer sekulariserad samhället, där gamla råmärken har fått flytta och maka på sig för den senaste tidens idé och tankeströmningar som gjort sig till känna genom vår tids nya ideologi: Postmodernismen. En del vill till och med ha det till att det, det nutidsmänniskan har gjort är att man har bytt ut en religion, och i stället har man ersatt med vad som tidigare var med en helt annan ny religion. För som det är, när man byter åt nånting, i fråga om egentligen vad som helst, då måste man i nästa moment ersätta det med något helt annat. Och det är just där som den postmodernistiska revolutionen och dess tankeströmningar kommer in i bilden.

Därför är det på inget sätt nån överdrift att kalla just postmodernismen för vår tids, kanske till och med största religion. För det inflyande som har gjort sig gällande genom  den propaganda det har och fått spridning genom på senare år, det är det ingen som kommer undan ifrån. Alla är vi på ett eller annat sätt påverkade av detta budskap.