Aldrig mer tänker jag vara neutral.


En av de saker jag inte gärna lägger ner nån större energi och tid på att skriva om, så är det det mesta som kretsar och handlar om religion och dess utövare. Inte för att det har saknats materiell att skriva om, det finns det hur mycket som helst att välja bland vad som finns tillgängligt i de tusentals böcker som har skrivits i ämnet, lägger man ytterligare till allt övrigt av det material som via internet finns att tillgå för den som känner sig genuint intresserad att mer förkovra sina kunskaper, så råder det sannerligen ingen brist på att det finns.

Därför har jag på senare år valt att inta en mer passiv roll, detta genom att jag försökt hålla en låg profil, både till att inte ta del av att läsa om allt det som i nån större utsträckning finns att ta del av.

Men så var det en viss händelse som ägde rum häromveckan och som sen dess har raderat ut alla eventuella frågetecken kring att jag skulle ha intagit en mer neutral hållning till religion, detta i synnerhet när islam är på tapeten, vilket den är rätt så ofta nu för tiden.

På senare år har vi lagt märke till att alltfler människor som aktivt är religionsutövare av islam har flyttat in i det bostadsområde där vi bor, liksom på flertal olika andra bostadsområden här i stan har vi märkt av en markant ökning av dem på senare år. Vilket man förvisso inte bör låta sig förvånas över, det är ju så här det ser ut i vilken annan stad som helst idag i vårt avlånga land.

Och om det nu hade varit som så att det hade funnit nån anledning till att skriva i positiva ordalag när det kommer till det här, då hade jag mer än gärna gjort det, det förutsatt det fanns något underlag för det, men det gör det inte.

Och då har jag ändå inte i det här inlägget tagit med och nämnt nånting om den stad jag en gång föddes och växte upp i, Göteborg, kring där de invandrare som har flyttat in i de förorter som ligger strax utanför de centrala delarna av stan uppgår till 80%, av de som utgör de invånare som är bosatta där, om inte ännu fler, men det kanske jag gör och skriver mer om nån nån annan gång.

När jag häromveckan låg rätt så omtöcknad i vår soffa när ambulanspersonal kom för att hämta mig, så la jag samtidigt märke till att de stog en muslimsk kvinna i dörröppningen till vårt hem och som tydligen hade nåt viktigt hon ville framföra. Det hon sa var att hon ville att ambulanspersonalen skulle ta och flytta på ambulansen, den stog nämligen i vägen för henne ansåg hon.

Det här var bara ett av många av de exempel jag här hade kunnat återge kring de mest absurda händelser som har ägt rum, märk väl så rymmer detta tiden inom en mycket kort tidsperiod.

Avrundar nu det här inlägget med ett citat av Mattias Albinsson.

Alla ”liberaler”, feminister och annat vänsterfolk som gillar att Hagia Sofia görs om till moské: Ni är medvetna om att det innebär att kvinnor inte längre får besöka ett av FN:s världsarv? Fast för folk som skiter i historia och kulturarv spelar det kanske ingen roll.

 

Den vintern glömmer jag aldrig. – En sann berättelse ur mitt liv.


Så har vi då vänt nytt blad i almanackan och konstaterar att idag är det den 7 februari.

Men så mycket till vinter har det inte varit så här långt där vi bor, vare sig menat till att det har varit dagar med minusgrader och nån snö som har fallit.

Annat var det 1978. Jag hade det året i samspråk med en del andra personer kommit fram till att det skulle vara välgörande för min del att under en period komma iväg och bort ett tag från Göteborg. Det fanns nämligen en del personer som hade ögonen på mig och just därför ansåg man att jag behövde bryta upp och slita mig loss från det umgänge som då inte hade särskilt bra inflytande på mitt liv.

Så på sommaren det året drog jag iväg och hamnade sen för att bosätta mig i ett litet samhälle som heter Furulund, vilket ligger en bit beläget strax utanför Lund. Men redan samma år, om jag inte helt misstar mig så var det i november nån gång jag fick nog av att bo kvar där. Det var vid ungefär vid den här tidpunkten som det föll metervis av snö över Skåne,varpå de fick undsätta folk som hade blivit så till den grad insnöade i sina hus med att militär sattes in, detta inte minst av de hjälpmedel som fanns till buds av bandvagnar, plus att man fick hjälpa till folk med att gräva sig ur sina hus. I vissa fall fick man till och med evakuera folk med hjälp av helikopter.

Det var ungefär i den vevan jag satt på tåget på väg hem till Göteborg igen.

Men även där slog snökaoset till med full kraft det året, vilket höll på en bra in på det nya året, 1979. Så själv var jag en av dem som tillsammans med flertal andra män slet ont i snöröjningslag, för att på så vis hålla undan snön så gott som det nu gick. Men det skulle visa sig bli en nästintill övermäktig uppgift för vår del. Inte bara för att det kom så mycket snö på en och samma gång, utan och för att det aldrig gjorde nått uppehåll i de snömassor som då vräkte ner över oss.

Och de här orden från en chef till oss som kom förbi när vi precis hade gått inomhus en stund för att få i oss nåt varmt att dricka, det glömmer jag aldrig. ” Har ni inte varit ute skottat än? Sa han.” Men det intygade vi att vi hade gjort, i flertal timmar dessutom.

Och då sa han. ” Det märks inte”.

 

Skolstart.


Idag är det en stor och mycket spännande dag för både föräldrar och deras små älsklingar. Idag är dagen när de som har fyllt 7 år tar klivet in i skolan och påbörjar där sitt första läsår i första klass, däribland två av våra barnbarn.

Själv minns jag inte så mycket idag från min skolstart, men så är det också mer än 50 är sen jag slog mig ner i skolbänken. Året var 1967. Däremot kommer jag ihåg vad vår första fröken hette. Hon hette, Majken Berndtsson. Men henne hade vi bara i ett år, året därpå sen gick hon i pension.

Skolan som jag gick på heter Ryaskolan, ligger beläget på Hisingen i Göteborg.

Men som sagt så mycket minnen har jag inte som jag kommer ihåg från mitt första läsår, det är först från och med när jag gick i andra klass som jag minns en del från den tiden.