När Gud straffar.


Det är något jag känner inombords av mig själv som, jag vill inte kalla det som att det känns som att det brinner, men det hettar och gör hemskt ont när det sätter in.

Det är en smärta som det inte går en dag utan att jag inte blir starkt påmind om den. Och om jag hade varit ett isberg så hade jag smältit ner för länge sen, det är nämligen så det känns.

Nu har jag i det här inlägget valt att plocka ut valda delar, hämtade direkt från  mitt liv, för självklart finns det så mycket annat som spelat in och haft sin givna betydelse för vad som hänt i mitt liv och som format mig till den jag är idag.

Jag är naturligtsvis medveten och fullt ut med det klara att jag inte skulle få särskilt mycket medhåll från nån som själv säger sig vara troende och som därför ger sitt bifall till och stöd att det förhåller sig på just det här viset, att det är Guds straffdomar som har drabbat mitt liv. Men då infinner sig följdaktligen frågan: Hur kan nån annan veta och till fullo förstå hur det känns när ens inre mals sönder som vore det att man befann sig en köttkvarn och allt hackas sönder i småbitar av en? Kan man ens föreställa sig hur det känns?

Varför tror jag då att det skulle bero och hänga samman med att det är Gud som straffar mig? Eller är det bara nåt så simpelt att jag inbillar mig alltsammans?  Jag har inget uttömmande och färdigt svar på den frågan, och därför ämnar jag inte lägga ner nån tid på att försöka komma fram till något som ändå i så fall skulle bestå av en massa onödiga spekulationer utan att jag kom nån vart med det för en bättre förståelse i en vidare och klar färdriktning för vidare färd genom livet.

Men om det nu är som så att jag har rätt i mina förehavande och att det är sant som jag tror att det är Gud som straffar mig, bör det det inte då finns någon som helst rimlig förklaring och som gör att jag bättre kan förstå, What´s going on? Men då infinner nästa fråga och som inte står som i opposition till vad det här handlar om, nämligen.

Vem kan förstå sig på Gud med all den samlade expertisen av vishet och kunskap som finns på den här jorden? Och även om man är än så skolad inom teologi och har studerat ämnet om det så vore halva sitt liv, så är frågan hur långt den kunskapen räcker och sträcker sig för att ge en rättvis och sann bild över vem Gud är.

Nu handlar det här om så mycket mer än bara om några känslor som vill leka nån slags arg lek med mig, men som jag inte begriper mig på vars syfte och mening det är med det hela. Och därför finns det all anledning att återkomma i framtida inlägg där jag ställer en del frågor på sin yttersta spets.

 

När tron brister.


I bland både i vad som har skrivits i böcker som har getts ut på en del kristna och andra bokförlag, eller genom de predikningar jag har lyssnat till genom årens lopp, så finns det sådant som har sagts eller skrivits om Gud som långt ifrån håller måttet att vara sant.

Här skulle jag kunna ge otaliga exempel på vad jag själv har lyssnat till där Gud stundtals har framställts som något som inte är något annat än fabricerat från en persons högst  livliga fantasi och som man sen har försökt tuta i folk att vara sant.

Därför är det ingen underdrift att påstå att för somliga har Gud blivit till en riktigt lönande affär till att inte bara lura pengarna av folk, utan kan man också lyckas med att få folk till att tro något om Gud, men som vid närmare granskning visar sig innehålla inget annat än bluff och båg, då är det högst sällan det inträffar att den som har gjort sig skyldig till detta gör vad som sen borde förväntas av dom, det vill säga, att man tar tillbaka och ber om ursäkt för den oreda de ställt till med i folks sinnen genom den bedrägliga förkunnelse som har varit deras signum.

För mitt personliga vidkommande har jag idag kommit fram till den punkt i mitt liv där jag är i färd med att städa upp mycket av material som finns på insidan av mig och som har format den bild jag har av Gud i mitt sinne, och som i allra högsta grad har satt prägel på mitt trosliv, eller vad man nu ska kalla det för.

När det så kommer till och som det finns de som menar på, för att få en klar och sann och rätt förståelse om vem Gud är så behöver man måla upp en bild i sitt sinne över att på så sätt få fram en rätt slags gudsbild, och som på så vis ökar ens förståelse över vem Gud är. Men det är inte bara ett naivt synsätt, vilket för tankarna till den gudsbild som många har av en åldrad gammal man som svävar omkring på ett moln, och som man menar på skall föreställa vem Gud är.

Alla  mina tankar kring det här kan naturligtsvis inte rymmas inom ett och enda blogginlägg, det förstår säkert vem som helst.

Så jag ber om att få återkomma…

 

I deras ögon är man en nolla och ingenting värt.


Om syftet är med att man har en blogg att man vill nå ut till en bredare läsekrets än vad man annars hade gjort med sitt skrivande, så vet jag ärligt talat inte hur det går till i så fall och hur man ska gå till väga för att man i så fall ska lyckas med den saken.

Och det är mycket möjligt att med tanke på det upplägg jag här med den här bloggen där jag inte håller mig till en bestämd nisch utan skriver om lite av varje, det är inget lyckat koncept om tanken med det är att man vill nå ut till fler läsare.

Men något som jag alltmer har kommit till  insikt om är hur meningslöst det är med att skriva om vissa saker, så är det allt det som handlar och hänger ihop med religion. Och där har jag alltmer förstått och insett varför det är och förhåller sig på just det viset.

För så här är och ligger det till. Det finns nämligen 2 mycket viktiga kriterier som måste uppfyllas och som krävs av en för om man vill nå ut till en bredare läsekrets i kristna sammanhang. Det ena är och som är ett måste i det här sammanhanget är att man är en fullfjädrad teolog, helst ska man ha en flerårig teologisk utbildning i botten, för att ju mer obegripligt man kan uttrycka sig i skrift, desto mer intressant blir det för de som mer  begriper sig på och vill göra sig till nån slags expert till vad kristendomen handlar om,allt enligt deras egen utsago.

Det här är något som jag har tittat närmare på senare tid, och den slutsats som jag nu kommit fram till är att, på nätet, bland en del kristna bloggar och övrigt material som finns i bloggsfären, så  finns och lämnas det inget utrymme för om man är ute efter att man vill ha till stånd en diskussion som gäller de just de här inriktade spörsmålen, det förutsatt att om man försöker hålla sig till en mer jordnära och uttrycker sig på sådant vis att precis vem som helst kan få en klar och tydlig bild över vad det är man vill få fram, då är man genast inte längre lika intressant i dom sammanhangen. Man är bokstavligt talat en nolla i deras ögon

Sanningen är att idag ägs all diskussion och vad som skrivs om det här av en samlad intellektuell elit inom svensk kristenhet. men som ändå till antalet utgörs av några få individer. Och det är dom som har slagit fast för vad som ska gälla över vad som skrivs för att det ska leda fram till vidare diskussion i ämnet.

Så om man inte begriper nåt om Gud eller om teologi. då gör enkla människor som jag bäst i att knipa käft.

Och än mindre fick jag ett möte med Gud.


Inleder det här inlägget med ett citat från ett inlägg skrivet av en man vid namn, Olof Edsinger.

Min allt starkare övertygelse är att om den sekulariserade svensken ska få ett sant och äkta möte med Herren den dag han besöker en kristen kyrka, då behöver vi som finns där leva liv som tar både lidandet och kraften i Bibelns budskap på allvar. Bara en Gud som är värd att dö – och lida – för, kan ju i realiteten vara värd att omvända sig till. Bara en Gud som har förmågan att uppväcka döda – och på andra sätt upprätta oss till ande, själ och kropp – kan förvandla livet för den människa som redan har prövat allt.

http://www.hemmetsvan.se/nyhetstexter.jsp?oid=8140&coid=4

Min spontana första reaktion när jag läste den artikeln var. Men hur och på vad sätt finns det anledning till att förvänta sig om en människa som inte tror att den personen skall få ett möte med Gud för att den besöker en kyrka där det i flesta fall inte ens predikas Guds ord? Och där man i stället har valt att lägga fokus på helt andra och helt ovidkommande saker som inte rör och handlar om den kristna tron, utan där man använder sig av predikostolen som ett verktyg till politiska manifester och uttalanden i syftet att förmedla ett politiskt budskap till de som finns där för att höra på, då har man helt missat nånting mycket väsentligt längs vägen över vad som är själva meningen vad man blev kallad till. Och om budskapet blir av det som lyfts fram i talarstolarna en flummig och oklar teologi och som dessutom saknar all förankring i Skriften, då undrar jag om inte de som har sökt sig dit en söndag känner sig än mer förvirrade och vilsna mot hur det var innan man kom dit?

En annan sida av det här och som jag gärna vill dela med mig av är. Hur och på vad sätt är Kyrkan en inkluderande gemenskap för den som aldrig förr har satt sin fot och besökt en kyrka och som för första gången i sitt liv har vågat bege sig dit? Något som jag själv ofta har lagt märke till och som mer än en gång har gjort mig mycket beklämd är att, i samband med när jag själv har besökt en kyrka, antingen på orten där jag bor, eller om det är någon annanstans är att, lika obemärkt av det bemötande man fick när man kom dit, lika obemärkt var man när man gudstjänsten var slut och det var dags att åter bege sig hemåt igen. Men visst har Olof sina poänger med det han skriver.

Och än mindre fick jag ett möte med Gud.

Vi behöver prata med varann om ondskan.


Att lägga ner dyrbar tid och energi på att försöka förstå sig på och reflektera över vad ondskan är, kan tyckas vara inte bara en meningslöst uppgift,  utan som det framförallt är, just för att den är så svår att förstå sig på, och inte mindre komplicerad att definiera, så blir det för oss som något som vore det nästan abstrakt, men ändå fullt verklig och påtaglig som då och då gör sig påmint i våra liv. Och vad är det som gör och som påverkar oss, att i stället för att skrämmas av den, så fascineras vi av den?

Ondska är inte omänsklig. Tvärt om, den är unikt mänsklig. Därför går den inte att utrota.

Hur definierar man då t.ex vad ondska är till att försöka få ett rättmätigt svar på vad som är dess ursprung?

Gränsen mellan gott och ont är genomtränglig och nästan vem som helst kan förmås överträda den av omständigheternas påtryckningar.”

-Phillip Zimbardo-

När det gäller som den episka frågeställningen om: Om nu är Gud är så allsmäktig och stor, hur kan han då tillåta att se så mycket ondska utan att han inte gör nåt åt det? Och hur det är möjligt att en Gud som sägs stå på de svagaste sida i själva verket ger sitt tysta medgivande till en ondska som allt som ofta tar sig uttryck på ett sådant sätt att  för det mänskliga förståndet är det omöjligt att på ett logiskt sätt ta in vad och när det händer. För att ta ett exempel. Vad hade de små barn som precis hade lärt sig gå när de med stapplande steg klev in i gaskamrarna i Auschwitz gjort för slags onda gärningar för att förtjäna något så groteskt avslut på sina knappt påbörjade liv. Naturligtvis inget alls!

Så frågan är finns det då verkligen en Gud som är god i vars väsen det inte existerar något annan än godhet, kärlek,och allt det som vi förknippar med vad som står i bjärt kontrast till vad ondska är? Och finns det överhuvudtaget någon som helst rimlig anledning till att tro det finns en makt som är ondskans direkta motsats, och som inte vill oss något annat än väl i sina stora nåd och barmhärtighet?

Så här har James Packer sagt och skrivit om ondskan.

Innebär inte all den ondska som förekommer att, som exempelvis meningslöst lidande, låg moral och slöseri med välfärden, att Gud Fader inte rimligen kan vara allsmäktig? Annars borde han väl utplåna detta? Ja, det borde han, och detta är vad han håller på med! Sådana dåliga människor som du och jag görs genom Kristus mer goda. Och nya kroppar står i beredskap åt oss, kroppar som inte vet av någon sjukdom eller smärta- Dessutom väntar ett helt nytt kosmos. Därför försäkrar Paulus: Jag menar att våra lidanden i denna tid ingenting betyder mot den härlighet som skall uppenbaras och bli vår. ( Rom 8:18; 19-23) Om Gud handlar långsammare  än vi skulle önska när det gäller att rensa ut ondskan ur världen och införa den nya skapelsen, så beror detta på hans önskan att den skall innefatta fler offer för världens ondska än vad som annars vore möjligt.

Så vad kan vi lära oss och förstå om detta? En sak som vi kan fastslå är att Gud är inte på något sätt som om han vore och hade en dubbelnatur i sig själv där det det liksom hela tiden både ondska men samtidigt godhet finns i hans natur och som på nått sätt hela tiden låg i konflikt med varann.

En nyckelvers till att få det att klarna och röja undan alla eventuella missförstånd och okunskap gällande Guds natur kan vi läsa om i Jakobs brev 1:17 All det goda vi får, varje fullkomlig gåva kommer från ovan, från himlaljusens Fader, hos vilken ingen förändring sker och ingen växling mellan ljus och mörker. Som vi ser här och i motsats till den mänskliga naturen så är Gud inte beroende på väder och vind för vilket humör han skall vara just för dagen, inte heller att han skulle råka vakna upp på fel sida och utifrån det agera på ett speciellt sätt.

Men , och jag tror inte jag är färdig med det här, jag har fortfarande mycket kvar som jag behöver lära mig för att få en rätt slags förståelse när det handlar om det här.

Vi har en benägenhet att mystifiera ondska. Som om den inte skulle gå att förklara med annat än sjukdom och galenskap. I själva verket är det oftast alldeles vanliga människor som utför de mest fruktansvärda handlingarna. Så var det i nazityskland och på Balkan, där helt normala människor dödade och torterade sina vänner och grannar.

Citatet var hämtat från en artikel i Corren som skrev för några år sen.

https://www.corren.se/manskligt/ingen-ar-fri-fran-ondska-5998510.aspx

Tro som ännu lever kvar, trots mina tvivel


För inte så länge sen de delade jag några tankar och funderingar jag ett längre tag har burit inom och som jag delade med  mig av på Twitter.

Det jag då skrev och var öppenhjärtlig med var att jag alltmer har känt och upplevt att den tro jag har haft inte har känts lika stabil och stadig mot vad den tidigare har varit i mitt liv. Kalla det gärna för troskris, för det är just precis det som det handlar om i konkret fast mening.

Det här var något som jag fick en hel del reaktioner på, de flesta av positiv innebörd, men också av det rakt motsatta innehållet.

De som i det närmaste förfasade sig över vad jag skrev, drog snart slutsatsen av att jag var på väg bort ifrån tron och att jag utifrån det jag skrev var på god väg att lämna både Gud och kyrkan bakom mig, vilket inte är helt sant, bara delvis.

Men det som jag upplever som mest trist är när man inte får en ärlig chans att förklara vad det är man egentligen menar, och vad som är själva avsikten med att man delar med sig från det innersta rummet av sig själv utan att det ska bli negativa reaktioner från de som tycks sitta inne med alla de färdiga svaren, och som har svar på allt. Och då menar jag allt.

För när man som vissa tror att det skulle fungera att man liksom slår in budskapet i huvudet och vad som står i Bibeln att läsa,som vore det en metod till att man, så att säga skulle få båten på rätt köl igen, då blir det inte som de har tänkt sig, i stället blir reaktionen den omvända, det vill säga att man får ännu större avsmak för det. Det blir en omvänd reaktion där man inte känner sig den minsta attraherad av vad de säger och för fram för slags synpunkter för att man på ett positivt sätt ska hantera det så att man kan tillgodogöra sig det så att man har nytta av det.

Under en period som sträckte sig mer än över en månads tid, varken läste jag nånting i min Bibel, än mindre bad jag. Jag kände mig uppriktigt sagt urless på allting som går att tillskriva kristen tro, vad det handlar om, och vad det går ut på.

Men där har jag nu sen nån dag tillbaka åter tagit itu med att läsa Bibeln igen. Kyrkan däremot ser och betraktar jag fortfarande som en återvändsgränd där jag i nuläget står och stampar och liksom inte kommer nån vart. Men det klarnar kanske det också framöver.

Jag tror, men visst händer det att jag tvivlar.


När jag i slutet av 70-talet blev fri från drogmissbruk och det liv som följde med det, vilket inte var så vidare hälsosamt, vare sig psykiskt, eller det som i övrigt då bröt ner mig, då trodde jag ett tag att jag inte skulle bli en dag äldre än 20 år. Kort  sagt befann jag mig då inne i en så negativ livsspiral, att vid nått tillfälle övervägde jag till och med att ta livet av mig. Vid nått tillfälle minns jag till och med att jag blev hindrad i sista sekund av nån som hade upptäckt vad det var för planer jag då höll på att sätta i verket.

Men så kom då vändpunkten då allt vände och mitt liv fick en både ny och en helt annan inrikting på mot det liv jag tidigare hade levt. Jag blev en kristen.

Men om nu nån trodde att helt plötsligt i och med min omvändelse att livet blev så mycket enklare och mer okomplicerat för att jag hade kommit till tro, då misstar man sig fullständigt vad det här handlar om.

För så här är det, och så här ligger det till. Det finns inget som är självklart med tron bara för att den finns och för att man en gång har kommit till tro. Det är som man brukar säga. En bil är inte per automatik en bil bara för att den står inne i ett garage. Gillar den metaforen.

Och därför gör jag ingen hemlighet av att jag ibland tvivlar. Jag tycker det är och ligger betydligt mer närmare sanningen om man inte kan va så ärlig, både emot sig själv och andra, och inte minst till Gud, om man inte erkänner att, för det första så har jag inte svaret på allt som rör de stora livsfrågorna. Dessutom kan jag väldigt lite om teologi. Jag är nämligen inte skolad på det sättet.

Jag skulle ljuga om jag inte var helt uppriktig och sanningsenlig med det.

Själv har jag ofta brottats hit och dit med tankar som far fram och tillbaka, hit och dit, och som gör att man känna sig inte så lite förvirrad över när man inte får ihop sambandet mellan sanning och konsekvens.

Och när man varken ser eller förstår sig på logiken i allt det som hänger samman med tron, och repet brister och går sönder, då finns det trots allt en sak jag har lärt mig och kommit underfund med. Och det är att, då får man börja om på ruta 1 igen. Och just nu känns det som att det är där jag befinner mig i livet.