Och än mindre fick jag ett möte med Gud.

Inleder det här inlägget med ett citat från ett inlägg skrivet av en man vid namn, Olof Edsinger.

Min allt starkare övertygelse är att om den sekulariserade svensken ska få ett sant och äkta möte med Herren den dag han besöker en kristen kyrka, då behöver vi som finns där leva liv som tar både lidandet och kraften i Bibelns budskap på allvar. Bara en Gud som är värd att dö – och lida – för, kan ju i realiteten vara värd att omvända sig till. Bara en Gud som har förmågan att uppväcka döda – och på andra sätt upprätta oss till ande, själ och kropp – kan förvandla livet för den människa som redan har prövat allt.

http://www.hemmetsvan.se/nyhetstexter.jsp?oid=8140&coid=4

Min spontana första reaktion när jag läste den artikeln var. Men hur och på vad sätt finns det anledning till att förvänta sig om en människa som inte tror att den personen skall få ett möte med Gud för att den besöker en kyrka där det i flesta fall inte ens predikas Guds ord? Och där man i stället har valt att lägga fokus på helt andra och helt ovidkommande saker som inte rör och handlar om den kristna tron, utan där man använder sig av predikostolen som ett verktyg till politiska manifester och uttalanden i syftet att förmedla ett politiskt budskap till de som finns där för att höra på, då har man helt missat nånting mycket väsentligt längs vägen över vad som är själva meningen vad man blev kallad till. Och om budskapet blir av det som lyfts fram i talarstolarna en flummig och oklar teologi och som dessutom saknar all förankring i Skriften, då undrar jag om inte de som har sökt sig dit en söndag känner sig än mer förvirrade och vilsna mot hur det var innan man kom dit?

En annan sida av det här och som jag gärna vill dela med mig av är. Hur och på vad sätt är Kyrkan en inkluderande gemenskap för den som aldrig förr har satt sin fot och besökt en kyrka och som för första gången i sitt liv har vågat bege sig dit? Något som jag själv ofta har lagt märke till och som mer än en gång har gjort mig mycket beklämd är att, i samband med när jag själv har besökt en kyrka, antingen på orten där jag bor, eller om det är någon annanstans är att, lika obemärkt av det bemötande man fick när man kom dit, lika obemärkt var man när man gudstjänsten var slut och det var dags att åter bege sig hemåt igen. Men visst har Olof sina poänger med det han skriver.

Och än mindre fick jag ett möte med Gud.

Annonser

Tro som ännu lever kvar, trots mina tvivel

För inte så länge sen de delade jag några tankar och funderingar jag ett längre tag har burit inom och som jag delade med  mig av på Twitter.

Det jag då skrev och var öppenhjärtlig med var att jag alltmer har känt och upplevt att den tro jag har haft inte har känts lika stabil och stadig mot vad den tidigare har varit i mitt liv. Kalla det gärna för troskris, för det är just precis det som det handlar om i konkret fast mening.

Det här var något som jag fick en hel del reaktioner på, de flesta av positiv innebörd, men också av det rakt motsatta innehållet.

De som i det närmaste förfasade sig över vad jag skrev, drog snart slutsatsen av att jag var på väg bort ifrån tron och att jag utifrån det jag skrev var på god väg att lämna både Gud och kyrkan bakom mig, vilket inte är helt sant, bara delvis.

Men det som jag upplever som mest trist är när man inte får en ärlig chans att förklara vad det är man egentligen menar, och vad som är själva avsikten med att man delar med sig från det innersta rummet av sig själv utan att det ska bli negativa reaktioner från de som tycks sitta inne med alla de färdiga svaren, och som har svar på allt. Och då menar jag allt.

För när man som vissa tror att det skulle fungera att man liksom slår in budskapet i huvudet och vad som står i Bibeln att läsa,som vore det en metod till att man, så att säga skulle få båten på rätt köl igen, då blir det inte som de har tänkt sig, i stället blir reaktionen den omvända, det vill säga att man får ännu större avsmak för det. Det blir en omvänd reaktion där man inte känner sig den minsta attraherad av vad de säger och för fram för slags synpunkter för att man på ett positivt sätt ska hantera det så att man kan tillgodogöra sig det så att man har nytta av det.

Under en period som sträckte sig mer än över en månads tid, varken läste jag nånting i min Bibel, än mindre bad jag. Jag kände mig uppriktigt sagt urless på allting som går att tillskriva kristen tro, vad det handlar om, och vad det går ut på.

Men där har jag nu sen nån dag tillbaka åter tagit itu med att läsa Bibeln igen. Kyrkan däremot ser och betraktar jag fortfarande som en återvändsgränd där jag i nuläget står och stampar och liksom inte kommer nån vart. Men det klarnar kanske det också framöver.

Jag tror, men visst händer det att jag tvivlar.

När jag i slutet av 70-talet blev fri från drogmissbruk och det liv som följde med det, vilket inte var så vidare hälsosamt, vare sig psykiskt, eller det som i övrigt då bröt ner mig, då trodde jag ett tag att jag inte skulle bli en dag äldre än 20 år. Kort  sagt befann jag mig då inne i en så negativ livsspiral, att vid nått tillfälle övervägde jag till och med att ta livet av mig. Vid nått tillfälle minns jag till och med att jag blev hindrad i sista sekund av nån som hade upptäckt vad det var för planer jag då höll på att sätta i verket.

Men så kom då vändpunkten då allt vände och mitt liv fick en både ny och en helt annan inrikting på mot det liv jag tidigare hade levt. Jag blev en kristen.

Men om nu nån trodde att helt plötsligt i och med min omvändelse att livet blev så mycket enklare och mer okomplicerat för att jag hade kommit till tro, då misstar man sig fullständigt vad det här handlar om.

För så här är det, och så här ligger det till. Det finns inget som är självklart med tron bara för att den finns och för att man en gång har kommit till tro. Det är som man brukar säga. En bil är inte per automatik en bil bara för att den står inne i ett garage. Gillar den metaforen.

Och därför gör jag ingen hemlighet av att jag ibland tvivlar. Jag tycker det är och ligger betydligt mer närmare sanningen om man inte kan va så ärlig, både emot sig själv och andra, och inte minst till Gud, om man inte erkänner att, för det första så har jag inte svaret på allt som rör de stora livsfrågorna. Dessutom kan jag väldigt lite om teologi. Jag är nämligen inte skolad på det sättet.

Jag skulle ljuga om jag inte var helt uppriktig och sanningsenlig med det.

Själv har jag ofta brottats hit och dit med tankar som far fram och tillbaka, hit och dit, och som gör att man känna sig inte så lite förvirrad över när man inte får ihop sambandet mellan sanning och konsekvens.

Och när man varken ser eller förstår sig på logiken i allt det som hänger samman med tron, och repet brister och går sönder, då finns det trots allt en sak jag har lärt mig och kommit underfund med. Och det är att, då får man börja om på ruta 1 igen. Och just nu känns det som att det är där jag befinner mig i livet.